Människors mentalitet i krig

Såg just Gettysburg https://www.imdb.com/title/tt0107007/

Och funderar, i alla krig före WW2 så var det ju - in med infanteriet mot om det så var pilar eller kanoner och musköter oftast totalt självmord iallafall då kanoner och musköter fanns.

"Shrapnel hade svårt att få arméledningen att acceptera uppfinningen, men år 1803 godkändes granaten slutligen av Board of Ordnance, den brittiska arméns materielverk.

Granaten användes för första gången i krig år 1804, under den brittiska belägringen av Fort Amsterdam i Paramaribo, huvudstaden i Nederländska Guyana i Sydamerika. Efter det att artilleriet avfyrat en handfull granatkartescher mot fortets nederländska garnison kapitulerade försvararna."

När dessutom denna ammunition började användas..

Hur kunde man motivera sig som människa att med 99% säkerhet dö, gå emot denna eldkraft?

Det fortsatte ju i WW1 där man kör med samma taktik skicka så många som möjligt framåt som en köttmur mot då vanligtvis kulsprutor, taggtråd och annat hemskt..

Som sagt att diskutera, vad skulle få en människa på säg 1800-talet att frivilligt ge sig in i en sådan situation?

Tror ni de ville ut på äventyr? Vad tänkte de innan de skulle storma fienden med massiv kanoneld?

Ja det är svårt för en svensk att förstå som inte är beredd att lyfta ett finger för nånting.

Du är nog inne på rätt spår där. Folk går i regel inte i graven helt villigt. Men när man inser att det är kört så kan det vara för sent. Då ligger man redan i en lerpöl 200 meter från fiendens linjer och bombas av deras artilleri utan att kunna ta sig därifrån. Vidare så brukade ju inte anfall under första världskriget gå så himla bra, speciellt när man förlitade sig på att ens män skulle vara morska nog att bara springa på fienden. Folk slutar anfalla när det går åt helvette.

Själva motivationen att anfalla tror jag handlar mycket om tilltro till ens förmåga, ens ledarskap och ens kamrater. Man måste tro att man kan segra. Sen spelar också religion och samhälle in. Om man tror att man kommer sitta i himlen och betrakta hur ens folk och familj hedrar ens uppoffring så blir det nog lättare.

Vidare så kan man ju självklart inte sitta i en skyttegrav och berätta för sina kamrater hur mycket man tror att vi kommer att dö. Då kommer någon säga åt en att hålla käften, eller slå en på käften. I Ben McIntyres bok SAS: Rouge Heroes om tidiga SAS under andra välrdskriget återgav en person något i stil med (fritt från minnet, jag har inte boken med mig) "To suggest that any of us might die, would have been tantamount to the vilest form of abuse". Och så är det ju också i vardagslivet, iaf i fysiskt arbete. Om någon klagar, så blir det jobbigare för hela gruppen.

Lindybeige har några sevärda videos i lätt humoristisk och väldigt brittisk stil om det mer generella ämnet. Varför går människor i krig och hur många/varför väljer att döda?

https://www.youtube.com/watch?v=zViyZGmBhvs "Shooting to kill - how many men can do this?"
https://www.youtube.com/watch?v=DytBlcScGNk "Why do humans go to war?"

https://www.youtube.com/watch?v=QwyrgQrRjvY "Why soldiers so often do nothing in battle"
https://www.youtube.com/watch?v=axY35kYud88 "How to get troops to attack"

Saken är givetvis inte trivial, men jag tror att alla jämförelser med folk "då och nu" innehåller rätt stora brister, speciellt om man tror eller tänker att folk "nuförtiden" inte vill slåss eller "inte klarar av det" eller liknande.

Vadå?
Vi tillverkar ju vapnen.
Utan oss skulle det inte bli krig ens.
Ukraina skulle varit över redan.
Folk skulle få sitta hemma med obetalda räkningar och elaka kärringar och sjuka barn istället.
För många män är krig mycket bättre än fred.

Vi brukar nog överskatta äldre tiders eldkraft. På film och i spel fälls soldater i drivor av pilregn och muskötsalvor, men i verkligheten var mynningsladdade vapen ganska ineffektiva och det krävdes hundratals avlossade skott per träffad motståndare. Vid Gettysburg led arméerna totala förluster på nästan 30% vilket är fruktansvärda siffror, men då är fångar och sårade inräknade och chansen att klara sig helskinnad ur striden var ändå 70% efter tre dagar av intensiva strider.

Den mentala pressen att marschera på led mot skjutande fiender måste ha varit oerhörd, men det var det soldaterna drillades till. Men ofta var det den demoraliserande effekten från salvelden som fick ett förband att bryta och retirera och inte de faktiska förlusterna.

Dödligheten är väldigt beroende på vilket förband du ingår i och vilka stridigheter de eventuellt sätts in i. För att ta Gettysburg som exempel, så var det tämligen dödligt att ingå i t.ex. Pickett's charge, där strax under 50% av de medverkande infanteristerna dog eller sårades. Många andra togs till fånga.

Det fanns, däremot, också många förband på båda sidor som låg i läger och väntade på order, kanske besatte någon bevakningspunkt i några timmar och därefter återgick till väntan. För dem var förlusterna förstås extremt ringa, eller inga alls.

Vidare ska vi komma ihåg att det var mycket större risk att dö av sjukdomar som spreds i tältlägrens osanitära förhållanden, eller av relativt enkla skador som blev infekterade, under större delen av historien. Mellan år 1500 och år 1800 räknar man med att enbart ca 2,5 av 10 stupade soldater dog av stridsrelaterade sår (alltså inklusive infektioner), resten dog av sjukdomar som pest, tyfus eller dysenteri.

Jag läste någonstans för ett tag sedan (detta avhandlade 7-årskriget på 1700-talet i Europa) att upp till 75-80% av amputerade soldater dog av infektioner. Under andra världskriget 200 år senare, där bruk av penicillin och andra renlighetsregler och preparat var spridda eller standard, så hade den procenten sjunkit till någonstans runt 2-4% av de amputerade i amerikanska militärsjukhus eller etappsjukhus.