Aldrig i mitt liv har jag trott att det skulle finnas en verklighet där jag var vid liv och samtidigt testat droger. Det har för mig varit så overkligt att jag inte borde kunna leva och samtidigt vara hög. På samma sätt brukade jag tänka om cigaretter. Jag kommer aldrig röka. Och röka gjorde jag inte heller förrän en sen kväll i november för några år sedan. Jag gick och köpte ett paket cigaretter för jag var så förbannad. Jag blir aldrig, eller åtminstone väldigt sällan arg. Det är en onödig känsla och leder aldrig till något. Det går nästan alltid att förstå eller åtminstone hitta förklaringar till varför saker eller människor är som dom är. Det lönar sig inte. Men den kvällen var jag jävligt arg. Jag tog ett bloss och inget hände. Jag dog inte.
För två veckor sedan blev jag bjuden på en förfest. Hon som bjöd in mig och jag har en komplicerad relation. Jag blev förälskad i henne när jag fortfarande var tillsammans med mitt ex. Vad hon har fått mig att känna genom åren är en helt annan historia.
På förfesten var det bara vi två. Vi drack ett halvt boxvin var och lite sprit. Vi satt på hennes balkong fastän det egentligen var för kallt. Hon ber mig ta fram mina nycklar och som så som det alltid är med henne gör jag som hon ber om direkt. Hon bjuder mig på kokain. Sen ketamin. Sen kokain igen. Sen går vi på festen.
Festen är en riktig vuxenfest. Fina drinkar, fina människor. Barn och hundar. Vi hörde inte hemma där. Vi satt i ett hörn och doppade bröd i hummus. Vi var bara där i två timmar men kändes som sex timmar. Aldrig har jag känt så förut. Natten var oändlig och jag var lätt som en fjäder.
Det är som att hela kvällen är inbäddad i ett mjukt moln. Jag har inga minnesluckor men kan inte komma ihåg något jag sagt under kvällen. Dödlighet fanns inte och jag kom på mig själv med att tänka tankar och försöka tolka situationer men samtidigt var jag bara så jävla glad och fri. Det var som att jag insåg att det är farligt, det är dumt men jag kan liksom inte påverka något och om något dåligt händer nu så är det bara så det är. Pratade på som bara den men var helt mjuk i kroppen.
Vi tar en lina på toan och går därifrån. Sätter oss på en parkbänk och dricker direkt ur vårt boxvin. Tar en till lina. Sen kommer Abbe. Han är knarklangare men det vet vi inte då. Han vill röka en joint och undrar om vi är okej med det. Det är vi, han får till och med sitta på samma bänk som oss. Han berättar sin livshistoria. Det är så otroligt sorgligt men jag känner det inte. Han håller på med grova kriminella grejer men jag är inte rädd. Vi delar en joint och lyssnar på honom i över en timme. Han var nog inte van vid att någon ville lyssna.
Vi tre tar en bärs. Klockan närmare sig ett på natten och jag känner mig nästan lite trött. Jag vet ett ställe vi kan åka till säger han. Följ med mig. Hon jag är med insisterar på att jag ska följa med. Så jag gör det. Vi tar blåa linjen ut till Rinkeby. Ut till en lägenhet utan elektricitet och med äldre män som kommer och går. Vi sitter på fällstolar i ett ruttet kök och lyssnar på gangster rap.
Ni vet att det här är ett trap house va? Säger Abbe. Vad är ett traphouse, jag hade ingen aning. Han vill hemskt gärna att vi stannar kvar, bara en liten stund till - snart kommer hans polare med en joint vi kan dela. Jag kollar in i mitt sällskaps ögon. Hon är inte rädd för något. Men det jag såg var rädsla. Jag var inte rädd, dödlighet fanns ju inte. Men då förstod jag att om jag kunde känna något borde jag varit rädd.
Han lägger upp en lina på en telefon. Jag tror vi måste ta den för att få gå. Vi gör det och han följer oss till tunnelbanan. På vägen ned stannar han mig och min kamrat fortsätter gå utan att lägga märket till oss. Han vill betala mig för en natt på ett hotell. Flera tusen. Jag säger nej tre gånger och han blir stoppad av trygghetsvärdar.
Jag sätter mig på bänken bredvid min kompis och gråter.
Vid tunnelbanestationen väntar mitt ex. Vi ses fortfarande. Jag duschar och blir nedbäddad hos honom. Jag däckar medan han ligger och lyssnar på mina hjärtslag.
Sedan dess är allt jag kunnat tänka på den känslan jag hade. Jag måste uppleva den odödliga lugna känslan igen. Men jag tror inte jag borde.
För två veckor sedan blev jag bjuden på en förfest. Hon som bjöd in mig och jag har en komplicerad relation. Jag blev förälskad i henne när jag fortfarande var tillsammans med mitt ex. Vad hon har fått mig att känna genom åren är en helt annan historia.
På förfesten var det bara vi två. Vi drack ett halvt boxvin var och lite sprit. Vi satt på hennes balkong fastän det egentligen var för kallt. Hon ber mig ta fram mina nycklar och som så som det alltid är med henne gör jag som hon ber om direkt. Hon bjuder mig på kokain. Sen ketamin. Sen kokain igen. Sen går vi på festen.
Festen är en riktig vuxenfest. Fina drinkar, fina människor. Barn och hundar. Vi hörde inte hemma där. Vi satt i ett hörn och doppade bröd i hummus. Vi var bara där i två timmar men kändes som sex timmar. Aldrig har jag känt så förut. Natten var oändlig och jag var lätt som en fjäder.
Det är som att hela kvällen är inbäddad i ett mjukt moln. Jag har inga minnesluckor men kan inte komma ihåg något jag sagt under kvällen. Dödlighet fanns inte och jag kom på mig själv med att tänka tankar och försöka tolka situationer men samtidigt var jag bara så jävla glad och fri. Det var som att jag insåg att det är farligt, det är dumt men jag kan liksom inte påverka något och om något dåligt händer nu så är det bara så det är. Pratade på som bara den men var helt mjuk i kroppen.
Vi tar en lina på toan och går därifrån. Sätter oss på en parkbänk och dricker direkt ur vårt boxvin. Tar en till lina. Sen kommer Abbe. Han är knarklangare men det vet vi inte då. Han vill röka en joint och undrar om vi är okej med det. Det är vi, han får till och med sitta på samma bänk som oss. Han berättar sin livshistoria. Det är så otroligt sorgligt men jag känner det inte. Han håller på med grova kriminella grejer men jag är inte rädd. Vi delar en joint och lyssnar på honom i över en timme. Han var nog inte van vid att någon ville lyssna.
Vi tre tar en bärs. Klockan närmare sig ett på natten och jag känner mig nästan lite trött. Jag vet ett ställe vi kan åka till säger han. Följ med mig. Hon jag är med insisterar på att jag ska följa med. Så jag gör det. Vi tar blåa linjen ut till Rinkeby. Ut till en lägenhet utan elektricitet och med äldre män som kommer och går. Vi sitter på fällstolar i ett ruttet kök och lyssnar på gangster rap.
Ni vet att det här är ett trap house va? Säger Abbe. Vad är ett traphouse, jag hade ingen aning. Han vill hemskt gärna att vi stannar kvar, bara en liten stund till - snart kommer hans polare med en joint vi kan dela. Jag kollar in i mitt sällskaps ögon. Hon är inte rädd för något. Men det jag såg var rädsla. Jag var inte rädd, dödlighet fanns ju inte. Men då förstod jag att om jag kunde känna något borde jag varit rädd.
Han lägger upp en lina på en telefon. Jag tror vi måste ta den för att få gå. Vi gör det och han följer oss till tunnelbanan. På vägen ned stannar han mig och min kamrat fortsätter gå utan att lägga märket till oss. Han vill betala mig för en natt på ett hotell. Flera tusen. Jag säger nej tre gånger och han blir stoppad av trygghetsvärdar.
Jag sätter mig på bänken bredvid min kompis och gråter.
Vid tunnelbanestationen väntar mitt ex. Vi ses fortfarande. Jag duschar och blir nedbäddad hos honom. Jag däckar medan han ligger och lyssnar på mina hjärtslag.
Sedan dess är allt jag kunnat tänka på den känslan jag hade. Jag måste uppleva den odödliga lugna känslan igen. Men jag tror inte jag borde.
