Början på min bok som är inspirerad av mitt liv.

Alarmet ringde. Obehaget över signalen kom snabbt över efter att det trycktes av. Jonas låg kvar några minuter och kände efter om han ville stiga upp. Han tänkte, ja en ny dag en ny utmaning och steg upp. Han såg sig om i rummet. Den något mindre sängen, de tillskrynklade sängkläderna, ljuset som sken in i det medelstora vita 30-tals husets fönster och bordet till höger om det med Cristiano Ronaldos överlyckliga firande i bilden hängandes över det.

Det var 4 april och han kände sig spänd inför att gå till skolan. Denna dag skulle det vara prov i Historia. Han kände att förberedelsen inför provet hade gått bra och att han skulle göra bra ifrån sig. Han hade ofta känt sig nöjd över sina resultat i skolan. Det var något som gjorde att han kände sig sedd att prestera bra på prov och muntligt på lektioner. En bekräftelse att han var en värdefull person som han kände att han var. Trots att han kände sig värdefull hade han problem med sin självkänsla. Han kände inte att någon kunde älska honom för den han var. Det som fick honom att duga var att prestera. När han nu börjat 8an och betygssättningen skulle börja kände han att få bra betyg kunde bli ett sätt att känna att han dög ännu mer. Tidigare hade fotbollen varit en annan aktivitet som stärkt hans självbild. Där gav han alltid hundra och att få göra mål var något som gav honom lycka och kraft. Jonas var 176 cm lång, ljusbrunt hår, genomträngande mörka blå ögon och ett symmetriskt format ansikte. Tänderna var vita och hörtänderna spetsiga. Hans kropp var välbyggd för hans ålder, det syntes att han tränade. Armhävningarna hade gett resultat. Han klädde sig vanligen med levis jeans och t-shirts i svart och vitt.. I klassen var det för flera av pojkarna viktigt med olika märken på kläderna. Detta hade funnits med sedan tidig ålder men han hade inte fått de kläderna utan fick nöja sig med enkla kläder. Hans pappa hade i åtanke att han inte skulle bry sig om ytliga saker som mode. Jonas såg inte detta som ett större problem.

Han gick ner för den branta trappan efter att ha blickat mot dem 2 slarvigt målade gråa målningarna av hans pappa i hallen. Hans pappa hade tagit några konstkurser i yngre dagar och jobbade nu som undersköterska på ett ålderdomshem. Han såg sin pappa sitta vid köksbordet.
Har du förberett dig inför provet Jonas? Frågade Hans pappa Arvid strängt.
Jag har gjort mitt bästa svarade Jonas med eftertryck.
-Du vet att om man inte kan bli något här i världen om man inte lägger mycket energi på skolan. Vi kommer från en lång linje av mäktiga män och du ska bära vidare vårt namn till kommande generationer.
Arvids farslinje hade varit den rikaste familjen i byn i södra Skåne med runt 3000 invånare i 3 generationer. Arvids farfar var bankdirektören i byn och hans far hade arbetat som grossisthandlare, var ägare av mycket skog och flera bondgårdar. Arvids far hade gjort sig av med stor del av förmögenheten genom resor och överflödigt leverne. Sen delades det på Arvids 4 syskon, men han hade i alla fall några miljoner kvar som han använde till att göra dyra restaurangbesök och köpa exklusiva alkoholdrycker.. Mycket hade gått åt på resor till kulturplatser runtom i världen under 20-åren.
Jonas svarade på Arvids fråga med ”Jag är inte så orolig över provet. Jag vill bara få det överstökat”
Jonas satte sig vid bordet och började bre en smörgås från en skogaholmslimpa. Han tittade ut över den stora trädgården. Grannarna hade skött sina trädgårdar med nit men hans familjs trädgård var inte särskilt omhändertagen. Han svepte det sista av mjölken, steg upp och gick till skolan.

Jonas var varken illa eller väl omtyckt i klassen han gick i. Han var social och framåt, men ville inte underordna sig de sociala rollerna som fanns bland hans klasskamrater. Det coolare gänget som träffade tjejer, och som enligt sina egna utsagor hade sexuellt umgänge med tjejer hade en ledare bland dem som Jonas tyckte illa om. Killen i fråga som hette Andreas hade vuxit upp i en familj med flera äldre bröder och var därför tränad i att höja sin status i den sociala rangordningen i sitt gäng. Jonas tyckte att han visade brist på respekt genom att säga hans namn på ett överlägset sätt och signalerade tydligt att han inte var någon man skulle ta på allvar. Jonas känslighet inför detta gjorde att han inte ville vara med i det coola gänget. Han kom väl överens med dem andra men han kände att han var en ledare och det kunde inte vara två sådana personligheter i ett gäng. Pojkarna i klassen var för sig och tjejerna för sig. Det var nio pojkar med Jonas och femton tjejer. Det coola gänget bestod av pojkarna bestod av Andreas som sagt, driven och slug, medellång, brunt hår och bruna ögon, sött ansikte och vältränad kropp. Niklas, kort smal med cendréfärgat hår, socialt trevlig och rolig men svag i skolan. Han var efter Andreas i hierarkin. Sen kom Ulrik. Vackert ansikte och 176 cm som Jonas. En pojke med stark integritet och gott hjärta. Sen kom Carl, pojke från en rik familj med fallande blont hår och medelmåttigt utseende. Ärlig och begåvad men det föll sig ändå så att han hade lägst status i gruppen.

De övriga pojkarna var mer splittrade. Ibland umgicks de en och en och ibl

Vad skiljer sig din historia med andra? Vrf skulle man vilja läsa om dig?

Kommer använda ett svårt trauma jag var med om som inspiration, inte berätta om just det jag var med om, men pojken kommer drastiskt ändra miljö vara med om ett annat trauma, sen är målet att beskriva den psykologiska processen som följer som jag hoppas kunna göra på ett bra sätt.

Konstruktiv kritik:

Ditt innehåll är mer åt novellhållet, du vill så raskt som möjligt presentera allt utan att ge läsaren en språklig njutning. Om det ska hålla för en hel bok, måste ditt språk göras mer intressant än att endast ge beskrivningar av dig själv.

Kan komma fler beskrivningar senare. Tack för din åsikt.

Vet du eller någon om man kan skriva "ryggraden" på boken som en novell sen fylla på med mer där man känner eller blir det spretigt?

Det fanns inget som fångade läsarens uppmärksamhet. Du informerar mest men det finns inget som riktigt lockar till vidare läsning. I början av en berättelse måste texten ge tidig utdelning och varje litet stycke eller passage måste belöna läsaren.

Vem tänker någonsin så?
Sluta använda klyschor. De lämnar en viss avsmak som kan leda till att man genast slutar läsa. Det stör.

Varför inte istället väva in lite humor, typ ”en ny dag, ett nytt rövknull” eller vad som smakar och matchar din personlighet?

Var lite originell och sträva efter att bli citerad.

Jag skulle säga att ryggraden är en sketch på vad du vill förmedla (jag är en ung pojke, mitt förhållande till omvärlden ser ut så här, mitt trauma består av X, o s v).

När du har det klart för dig, så bör du berätta utifrån vilken vinkel du vill berätta det. Ibland är det mer effektfullt att tillexempel framhäva det genom att berättaren är någon som känner personen ("låt mig berätta om Erik") i slutet kan du sedan avslöja vem berättaren är. Hur dramatiskt det ska vara kan du avgöra utifrån innehållet; är det prästen vid din begravning? Är det du själv som genomgått en könsoperation och nu heter Erika? O s v.

Framförallt viktigt är det att detaljerna i sketchen växer fram i texten och inte levereras som en slags data om du förstår vad jag menar. Du vill berätta något, är det då viktigt att läsaren vet att du har 43 i skor? Eller är viktigare att personen som läser känner något för karaktären och kan forma den själv utifrån hur dennes egen förståelse av det du beskriver?

Tänker försöka låta karaktärerna växa fram mer. Blir bara en svår avvägning hur man ska bolla med så många namn utan att det blir för mycket att hålla reda på.

Det här ska bli en autentisk historia från hjärtat, inte en pengakåt historia där jag försöker belöna Pavlovs hundar. Om det inte gillas, fine då har jag iaf hållit mig sann till min konst.

Så länge de är väsentliga för historien så bör du gå in på varje karaktär individuellt och fördjupa dem. Kanske ge dem en egen röst. Typ "innan jag går vidare, låt mig beskriva Alex". Men återigen, försök undvika stats om det inte är själva poängen med narrativet (se American Psycho).

Om det är folk som inte återkommer, var stringent. Nämn bara deras namn i förbifarten (peter, alltid en irriterande röst som gör att jag får huvudvärk och undviker i möjligaste mån) eller inte alls (Peters flickvän, minns ej hennes namn). Men gå aldrig in i en karaktär som aldrig återvänder.