Jag har börjat fila på en fortsättning på filosofiboken "Sofies värld" i vilken man behandlar nya filosofer Rand, Žižek, Dileva, Peterson, Bard etc. Vill höra om ni filosofiintresserade kan komma med feedback och faktagranskning. Tack på förhand. /Författaren
Sofie vaknade av att solen genom sovrumsfönstret smekte hennes ansikte. Klockan hade just passerat halv tio och hon visste att modern hade farit till arbetet. Ändå var det med största försiktighet hon klädde sig och smög ner för trappan, ut genom trädgården. På något vis kändes det hon gjorde syndigt. Förbjudet efter att både familj och skola visat oro efter senaste tidens incidenter. Filosofi är inte skadligt, utan tvärtemot livsviktigt, tänkte hon och kunde för en stund slappna av. Väl i skrymslet fann hon varken något kuvert eller meddelande. En cigrarettfimp låg istället på marken.
“Usch, så äckligt, utbrast hon”, väl medveten om att hon var ensam där.
Vad skulle detta betyda? Hon plockade upp den och lät inspektera den. Hennes far, FN-soldaten, brukade röka pipa, mindes hon. Men cigaretter tyckte Sofie var osmakliga. Kanske en omedveten tanke efter alla de gånger Jörgen hade tjuvrökt för att få Jorunn på fall, tänkte hon. Sen tanken på hur Jorunns ögon hade glittrat av Jörgen. Som ljusstrimmorna på sjön vid Majorstugan en molnfri dag. Sofie hatade det. Hon började pilla på den brända änden av blosset. Vad menade filosofidoktorn Alberto med det här? Hon satt där ett tag i gräset, omringad av buskage samtidigt som ilskan kokade inom henne. Hon undrade argt över varför Alberto ville utsätta henne för dessa prövningar.
Just när hon var i färd med att ge upp slant hennes hand och hon rev plötsligt bort en bit av cigarettens papper. Hon rullade upp pappret i hets och nyfikenhet. När hon tömt papprets innehåll såg hon meddelandet som var skrivet på ciggens insida. “Rymdblomma”.
“Så mycket slit för en så liten sak”, sade hon och spottade. Trädgården låg stilla och solstrålarna sipprade igenom äppelträdets krona som bildade ett mönster av lövverk i gräset. Hon gick snett över tomten och spottade åt en fågel som kvittrade för hemskt. Sen snubblade hon. Kort därefter var filosofitjejen uppe på benen igen men orkade inte vifta bort grenarna som fastnat i blusen. Samma plagg som hon lånat av Jorunn men vägrat lämna tillbaka. Sofie tänkte att om Jorunn blandar in polisen ska alla få se på fan. Den är min nu, tänkte hon. Sofie hade övervägt att följa den oroliga skolkuratorns råd om att säga upp kontakten med den urspårade filosofiläraren Alberto Knox men kunde inte förneka att hon kände en speciell dragning till den mannens fria karaktär. Trots att detta inte var hennes drag satte hon sig på bussen mot mannens hus. Mötet var oplanerat men ändå stod Knox beredd vid dörröppningen, redo att spexa för henne. Kanske hade han kontakt med andra ungdomar som också var intresserade av filosofi.
“Hej, min lilla elev”, sa han när han drog fram ett paket ur skjortans bröstficka och fortsatte:
“Jag har börjat knapra cigariller, vill du smaka, mitt barn!”
“För i helvete Alberto, jag vill inte att du kallar mig för din ungdom som ett uttryck för din sorgliga barnlöshet en gång till. Det är kanske för att du är en otäck filosof som förföljer en minderårig. Är det så att ingen familj vill ha dig?”
Utbrottet hade inte berört Alberto särskilt. Han stod stadigt och gjorde en ansats till att säga något men avbröts av Sofie.
“Och din klädsmak är inte heller något vidare.”
Om han blev sårad av det gick inte att märka men det behövdes verkligen sägas. Särkarna och plymerna han tidigare burit var ovärdiga en så klok man - men vad var nu detta? Hans kulörta kaftan vidrörde golvet och täckte hans armar.
För Sofie kändes det som en enorm urladdning. Efter det berättade hon om upptäckten på insidan av cigaretterna. Hon var fortfarande rasande över att han planterade cigaretter i hennes trädgård.
Alberto tog fram sin cigarettförpackning ur fickan. Varningstexten var överstruken. Han tog ut rullarna en för en och vecklade ut dem. Det torkade tobaksinnehållet rasade ner på golvet som fylldes av smulor. Det stod samma sak på alla pappren. Rymdblomma. Filtren stoppade han på en hylla i den rustikt inredda hallen.
“Jag sparat filtren till fredagsmyset nästkommande vecka”, försökte han skoja.
Sofie såg fortfarande på honom med en anklagande blick.
“Stig på”, sade Alberto fastän de redan var inomhus.
Han drog med Sofie in i den rökiga lägenheten som var Knox hem. Vid köksbordet stod fikabröd uppradat i massor. Två tomma koppar på varsitt sida om bordet.
“Ska du ha Gevalia?, frågade Alberto”
“Gevalia vad?”
“Gevalia är latin för staden Gävle i vilken dagens filosof kommer ifrån. Slå dig ner så förklarar jag varför han är viktig för att förstå tillvaron.”
När de satt vid bordet drog Knox igång sin föreläsning:
“Vi har under våra sessioner pratat om nya filosofer i vår tid. Minns du några?”
Sofie mindes den vänsterinriktade Slavoj Žižek samt känslovraket Jordan B Peterson. Också tänkaren Alexander Bard mindes hon med skräck.
“Som du märker så blev Sverige ett nav för nya idéer under 1900-talets andra hälft. Idag ska vi tala om filosofen Di Leva. Han föddes i vårt grannland i öst, Sverige och räknas som en av de viktigaste nordiska postmodernisterna. Från början var han musiker och filosof. Som många andra svenskar vid den här tiden gjorde han ofta tv-framträdanden. Efteråt har Di Leva fått valspråket “För Sverige i rymden”. Han sammanflätade den österländska läran med västerländsk filosofi. På så vis fick han till en heltäckande teori med gedigen idétradition bakom sig.”
“Förklara så folk förstår”, sade Sofie med en trött tonalitet.
“Från öst tog han tankar om alltets helighet och från västvärlden inspirerades han av Ayn Rand och libertarianska tänkare. Han ansåg att skatt är stöld och skrev i ett känt verk ‘om man stjäl en tusenlapp kallas det stöld. Stjäl man miljarder kallas det statistik och politik. #eupol’. Detta sågs som banbrytande svidande kritik mot den rådande samhällsordningen. I sången “Jag behöver ingen ledare” argumenterar han att han minsann inte behöver någon politik eller några institutioner eftersom han kan följa sitt hjärta.”
Med pekfingernageln skrev Knox ett Di Leva-citat på bordet.
“Att lägga min röst på en färg känns bara fel i ben och märg”.
De såg och begrundade de inristade orden.
“Di Leva nyliberal materialist?”, undrade den, enligt Alberto. korkade flickan.
“Nej och åter nej. Di Leva är svårare än Rand, Nozick och Friedman. Han är mer en Hegel och har många skal, ungefär som en svensk smördeg. Hans lösningar finnes långt bortom politiken, i andligheten. Det är en viktigt pusselbit som vi i västvärlden ofta glömt bort när det kommer till filosofi. Han har en kosmisk-andlig stil och håller till inom new age-rörelsen. Det innebär att han vet allt om den nya tiden, Vattumannens tidsålder vi går in i. Därför har han framtiden för sig. Han blandar också in hälsokost i sina tankar.”
Sofie som först var tveksam till det hela verkade mer övertygad om Di Levas storhet.
“Hur har Di Levas otroliga tankeverkamhet påverkat världen?”
“Jo, Di Leva, eller Thomas Di Leva som han också kallades var en man som lade sig i samhällsdebatten. Han har argumenterat för att leva här och att vi går in i rymdåldern. Till skillnad från många andra moderna tänkare menade han att vi ska öppna oss för visionerna vi har i pannan där vi förstås kan se dåtid, nutid och framtid samtidigt i ett evigt nu. I universum. När andra pratade om vad som kommer att ske menade Di Leva att ‘Bingolotto är här och nu, låt oss göra Bingolotto’ under sin medverkan i Bingolotto 2012.”
“Jag är trött på att höra om honom nu, kan du inte visa mig?”, frågade Sofie som vant sig med lärare Knox magiska färdigheter.
Då reste sig mannen och tog av sig hatten. Under hatten svallade bruna lockar ut. Hans ansikte formades till någon annans. Näsan blev större, ögonen likaså. Skägget klättrade in i kinden igen och lämnade en renrakad man. En mycket längre man. En snällare man. Sofie kunde inte tro sina ögon.
“Du är Thomas Di Leva?”
“Vi kan alla bli Thomas Di Leva. Du, jag alla. Han är bara att ta av.”
Först då märkte Sofie att hon själv förändrades. Att hon blev en androgyn man. En rymdmänniska. En del av henne ville vråla “förskona mig, Herren” men hon förstod samtidigt att hon borde förlika sig med att hon nu var Thomas Di Leva. När kroppen var förändrad kände hon inget annat än kärlek inför existensen. Knox var så skicklig på att få människor att förstå genom att låta dem själva få uppleva med kroppen. I det kärleksfyllda rummet mumlade Alberto Di Leva något om Montessoripedagogik. Det tredje ögat öppnades inom dem och i linimentgolvet under dem. Ur ögonhålan klättrade en själk upp och allt blev grönt och glatt, men ändå nyktert.
Efter en kvart vaknade våra vänner Alberto och Sofie upp ur dvalan. Köket var som vanligt. De såg på sina lemmar och ansikten att de var fullt återställda. Sofie surnade till:
“Lova att du aldrig tar med mig på sådana äventyr igen. Skolpsykologen har förbjudit mig”.
Det var naturligtvis en lögn. Det var kuratorn som undrat hur hon har det när hennes familj är på arbetet.
“Allt handlar om hur man tar emot omgivningen och med vilka glasögon man ser tillvaron. Den sägs nämligen vara relativ.”
Sofie såg på sin klocka och insåg att hon varit borta i en halvtimme. Hon tog på sig jacketen och gick sin väg. Hemma väntade hemläxor.
Sofie vaknade av att solen genom sovrumsfönstret smekte hennes ansikte. Klockan hade just passerat halv tio och hon visste att modern hade farit till arbetet. Ändå var det med största försiktighet hon klädde sig och smög ner för trappan, ut genom trädgården. På något vis kändes det hon gjorde syndigt. Förbjudet efter att både familj och skola visat oro efter senaste tidens incidenter. Filosofi är inte skadligt, utan tvärtemot livsviktigt, tänkte hon och kunde för en stund slappna av. Väl i skrymslet fann hon varken något kuvert eller meddelande. En cigrarettfimp låg istället på marken.
“Usch, så äckligt, utbrast hon”, väl medveten om att hon var ensam där.
Vad skulle detta betyda? Hon plockade upp den och lät inspektera den. Hennes far, FN-soldaten, brukade röka pipa, mindes hon. Men cigaretter tyckte Sofie var osmakliga. Kanske en omedveten tanke efter alla de gånger Jörgen hade tjuvrökt för att få Jorunn på fall, tänkte hon. Sen tanken på hur Jorunns ögon hade glittrat av Jörgen. Som ljusstrimmorna på sjön vid Majorstugan en molnfri dag. Sofie hatade det. Hon började pilla på den brända änden av blosset. Vad menade filosofidoktorn Alberto med det här? Hon satt där ett tag i gräset, omringad av buskage samtidigt som ilskan kokade inom henne. Hon undrade argt över varför Alberto ville utsätta henne för dessa prövningar.
Just när hon var i färd med att ge upp slant hennes hand och hon rev plötsligt bort en bit av cigarettens papper. Hon rullade upp pappret i hets och nyfikenhet. När hon tömt papprets innehåll såg hon meddelandet som var skrivet på ciggens insida. “Rymdblomma”.
“Så mycket slit för en så liten sak”, sade hon och spottade. Trädgården låg stilla och solstrålarna sipprade igenom äppelträdets krona som bildade ett mönster av lövverk i gräset. Hon gick snett över tomten och spottade åt en fågel som kvittrade för hemskt. Sen snubblade hon. Kort därefter var filosofitjejen uppe på benen igen men orkade inte vifta bort grenarna som fastnat i blusen. Samma plagg som hon lånat av Jorunn men vägrat lämna tillbaka. Sofie tänkte att om Jorunn blandar in polisen ska alla få se på fan. Den är min nu, tänkte hon. Sofie hade övervägt att följa den oroliga skolkuratorns råd om att säga upp kontakten med den urspårade filosofiläraren Alberto Knox men kunde inte förneka att hon kände en speciell dragning till den mannens fria karaktär. Trots att detta inte var hennes drag satte hon sig på bussen mot mannens hus. Mötet var oplanerat men ändå stod Knox beredd vid dörröppningen, redo att spexa för henne. Kanske hade han kontakt med andra ungdomar som också var intresserade av filosofi.
“Hej, min lilla elev”, sa han när han drog fram ett paket ur skjortans bröstficka och fortsatte:
“Jag har börjat knapra cigariller, vill du smaka, mitt barn!”
“För i helvete Alberto, jag vill inte att du kallar mig för din ungdom som ett uttryck för din sorgliga barnlöshet en gång till. Det är kanske för att du är en otäck filosof som förföljer en minderårig. Är det så att ingen familj vill ha dig?”
Utbrottet hade inte berört Alberto särskilt. Han stod stadigt och gjorde en ansats till att säga något men avbröts av Sofie.
“Och din klädsmak är inte heller något vidare.”
Om han blev sårad av det gick inte att märka men det behövdes verkligen sägas. Särkarna och plymerna han tidigare burit var ovärdiga en så klok man - men vad var nu detta? Hans kulörta kaftan vidrörde golvet och täckte hans armar.
För Sofie kändes det som en enorm urladdning. Efter det berättade hon om upptäckten på insidan av cigaretterna. Hon var fortfarande rasande över att han planterade cigaretter i hennes trädgård.
Alberto tog fram sin cigarettförpackning ur fickan. Varningstexten var överstruken. Han tog ut rullarna en för en och vecklade ut dem. Det torkade tobaksinnehållet rasade ner på golvet som fylldes av smulor. Det stod samma sak på alla pappren. Rymdblomma. Filtren stoppade han på en hylla i den rustikt inredda hallen.
“Jag sparat filtren till fredagsmyset nästkommande vecka”, försökte han skoja.
Sofie såg fortfarande på honom med en anklagande blick.
“Stig på”, sade Alberto fastän de redan var inomhus.
Han drog med Sofie in i den rökiga lägenheten som var Knox hem. Vid köksbordet stod fikabröd uppradat i massor. Två tomma koppar på varsitt sida om bordet.
“Ska du ha Gevalia?, frågade Alberto”
“Gevalia vad?”
“Gevalia är latin för staden Gävle i vilken dagens filosof kommer ifrån. Slå dig ner så förklarar jag varför han är viktig för att förstå tillvaron.”
När de satt vid bordet drog Knox igång sin föreläsning:
“Vi har under våra sessioner pratat om nya filosofer i vår tid. Minns du några?”
Sofie mindes den vänsterinriktade Slavoj Žižek samt känslovraket Jordan B Peterson. Också tänkaren Alexander Bard mindes hon med skräck.
“Som du märker så blev Sverige ett nav för nya idéer under 1900-talets andra hälft. Idag ska vi tala om filosofen Di Leva. Han föddes i vårt grannland i öst, Sverige och räknas som en av de viktigaste nordiska postmodernisterna. Från början var han musiker och filosof. Som många andra svenskar vid den här tiden gjorde han ofta tv-framträdanden. Efteråt har Di Leva fått valspråket “För Sverige i rymden”. Han sammanflätade den österländska läran med västerländsk filosofi. På så vis fick han till en heltäckande teori med gedigen idétradition bakom sig.”
“Förklara så folk förstår”, sade Sofie med en trött tonalitet.
“Från öst tog han tankar om alltets helighet och från västvärlden inspirerades han av Ayn Rand och libertarianska tänkare. Han ansåg att skatt är stöld och skrev i ett känt verk ‘om man stjäl en tusenlapp kallas det stöld. Stjäl man miljarder kallas det statistik och politik. #eupol’. Detta sågs som banbrytande svidande kritik mot den rådande samhällsordningen. I sången “Jag behöver ingen ledare” argumenterar han att han minsann inte behöver någon politik eller några institutioner eftersom han kan följa sitt hjärta.”
Med pekfingernageln skrev Knox ett Di Leva-citat på bordet.
“Att lägga min röst på en färg känns bara fel i ben och märg”.
De såg och begrundade de inristade orden.
“Di Leva nyliberal materialist?”, undrade den, enligt Alberto. korkade flickan.
“Nej och åter nej. Di Leva är svårare än Rand, Nozick och Friedman. Han är mer en Hegel och har många skal, ungefär som en svensk smördeg. Hans lösningar finnes långt bortom politiken, i andligheten. Det är en viktigt pusselbit som vi i västvärlden ofta glömt bort när det kommer till filosofi. Han har en kosmisk-andlig stil och håller till inom new age-rörelsen. Det innebär att han vet allt om den nya tiden, Vattumannens tidsålder vi går in i. Därför har han framtiden för sig. Han blandar också in hälsokost i sina tankar.”
Sofie som först var tveksam till det hela verkade mer övertygad om Di Levas storhet.
“Hur har Di Levas otroliga tankeverkamhet påverkat världen?”
“Jo, Di Leva, eller Thomas Di Leva som han också kallades var en man som lade sig i samhällsdebatten. Han har argumenterat för att leva här och att vi går in i rymdåldern. Till skillnad från många andra moderna tänkare menade han att vi ska öppna oss för visionerna vi har i pannan där vi förstås kan se dåtid, nutid och framtid samtidigt i ett evigt nu. I universum. När andra pratade om vad som kommer att ske menade Di Leva att ‘Bingolotto är här och nu, låt oss göra Bingolotto’ under sin medverkan i Bingolotto 2012.”
“Jag är trött på att höra om honom nu, kan du inte visa mig?”, frågade Sofie som vant sig med lärare Knox magiska färdigheter.
Då reste sig mannen och tog av sig hatten. Under hatten svallade bruna lockar ut. Hans ansikte formades till någon annans. Näsan blev större, ögonen likaså. Skägget klättrade in i kinden igen och lämnade en renrakad man. En mycket längre man. En snällare man. Sofie kunde inte tro sina ögon.
“Du är Thomas Di Leva?”
“Vi kan alla bli Thomas Di Leva. Du, jag alla. Han är bara att ta av.”
Först då märkte Sofie att hon själv förändrades. Att hon blev en androgyn man. En rymdmänniska. En del av henne ville vråla “förskona mig, Herren” men hon förstod samtidigt att hon borde förlika sig med att hon nu var Thomas Di Leva. När kroppen var förändrad kände hon inget annat än kärlek inför existensen. Knox var så skicklig på att få människor att förstå genom att låta dem själva få uppleva med kroppen. I det kärleksfyllda rummet mumlade Alberto Di Leva något om Montessoripedagogik. Det tredje ögat öppnades inom dem och i linimentgolvet under dem. Ur ögonhålan klättrade en själk upp och allt blev grönt och glatt, men ändå nyktert.
Efter en kvart vaknade våra vänner Alberto och Sofie upp ur dvalan. Köket var som vanligt. De såg på sina lemmar och ansikten att de var fullt återställda. Sofie surnade till:
“Lova att du aldrig tar med mig på sådana äventyr igen. Skolpsykologen har förbjudit mig”.
Det var naturligtvis en lögn. Det var kuratorn som undrat hur hon har det när hennes familj är på arbetet.
“Allt handlar om hur man tar emot omgivningen och med vilka glasögon man ser tillvaron. Den sägs nämligen vara relativ.”
Sofie såg på sin klocka och insåg att hon varit borta i en halvtimme. Hon tog på sig jacketen och gick sin väg. Hemma väntade hemläxor.
