Vinnaren i pepparkakshustävlingen!
Svara
  • 1
  • 2
2020-09-14, 14:04
  #1
Medlem
sanningenskrigare2s avatar
Jag har börjat fila på en fortsättning på filosofiboken "Sofies värld" i vilken man behandlar nya filosofer Rand, Žižek, Dileva, Peterson, Bard etc. Vill höra om ni filosofiintresserade kan komma med feedback och faktagranskning. Tack på förhand. /Författaren


Sofie vaknade av att solen genom sovrumsfönstret smekte hennes ansikte. Klockan hade just passerat halv tio och hon visste att modern hade farit till arbetet. Ändå var det med största försiktighet hon klädde sig och smög ner för trappan, ut genom trädgården. På något vis kändes det hon gjorde syndigt. Förbjudet efter att både familj och skola visat oro efter senaste tidens incidenter. Filosofi är inte skadligt, utan tvärtemot livsviktigt, tänkte hon och kunde för en stund slappna av. Väl i skrymslet fann hon varken något kuvert eller meddelande. En cigrarettfimp låg istället på marken.
“Usch, så äckligt, utbrast hon”, väl medveten om att hon var ensam där.
Vad skulle detta betyda? Hon plockade upp den och lät inspektera den. Hennes far, FN-soldaten, brukade röka pipa, mindes hon. Men cigaretter tyckte Sofie var osmakliga. Kanske en omedveten tanke efter alla de gånger Jörgen hade tjuvrökt för att få Jorunn på fall, tänkte hon. Sen tanken på hur Jorunns ögon hade glittrat av Jörgen. Som ljusstrimmorna på sjön vid Majorstugan en molnfri dag. Sofie hatade det. Hon började pilla på den brända änden av blosset. Vad menade filosofidoktorn Alberto med det här? Hon satt där ett tag i gräset, omringad av buskage samtidigt som ilskan kokade inom henne. Hon undrade argt över varför Alberto ville utsätta henne för dessa prövningar.

Just när hon var i färd med att ge upp slant hennes hand och hon rev plötsligt bort en bit av cigarettens papper. Hon rullade upp pappret i hets och nyfikenhet. När hon tömt papprets innehåll såg hon meddelandet som var skrivet på ciggens insida. “Rymdblomma”.
“Så mycket slit för en så liten sak”, sade hon och spottade. Trädgården låg stilla och solstrålarna sipprade igenom äppelträdets krona som bildade ett mönster av lövverk i gräset. Hon gick snett över tomten och spottade åt en fågel som kvittrade för hemskt. Sen snubblade hon. Kort därefter var filosofitjejen uppe på benen igen men orkade inte vifta bort grenarna som fastnat i blusen. Samma plagg som hon lånat av Jorunn men vägrat lämna tillbaka. Sofie tänkte att om Jorunn blandar in polisen ska alla få se på fan. Den är min nu, tänkte hon. Sofie hade övervägt att följa den oroliga skolkuratorns råd om att säga upp kontakten med den urspårade filosofiläraren Alberto Knox men kunde inte förneka att hon kände en speciell dragning till den mannens fria karaktär. Trots att detta inte var hennes drag satte hon sig på bussen mot mannens hus. Mötet var oplanerat men ändå stod Knox beredd vid dörröppningen, redo att spexa för henne. Kanske hade han kontakt med andra ungdomar som också var intresserade av filosofi.

“Hej, min lilla elev”, sa han när han drog fram ett paket ur skjortans bröstficka och fortsatte:
“Jag har börjat knapra cigariller, vill du smaka, mitt barn!”
“För i helvete Alberto, jag vill inte att du kallar mig för din ungdom som ett uttryck för din sorgliga barnlöshet en gång till. Det är kanske för att du är en otäck filosof som förföljer en minderårig. Är det så att ingen familj vill ha dig?”
Utbrottet hade inte berört Alberto särskilt. Han stod stadigt och gjorde en ansats till att säga något men avbröts av Sofie.
“Och din klädsmak är inte heller något vidare.”
Om han blev sårad av det gick inte att märka men det behövdes verkligen sägas. Särkarna och plymerna han tidigare burit var ovärdiga en så klok man - men vad var nu detta? Hans kulörta kaftan vidrörde golvet och täckte hans armar.
För Sofie kändes det som en enorm urladdning. Efter det berättade hon om upptäckten på insidan av cigaretterna. Hon var fortfarande rasande över att han planterade cigaretter i hennes trädgård.

Alberto tog fram sin cigarettförpackning ur fickan. Varningstexten var överstruken. Han tog ut rullarna en för en och vecklade ut dem. Det torkade tobaksinnehållet rasade ner på golvet som fylldes av smulor. Det stod samma sak på alla pappren. Rymdblomma. Filtren stoppade han på en hylla i den rustikt inredda hallen.
“Jag sparat filtren till fredagsmyset nästkommande vecka”, försökte han skoja.
Sofie såg fortfarande på honom med en anklagande blick.
“Stig på”, sade Alberto fastän de redan var inomhus.

Han drog med Sofie in i den rökiga lägenheten som var Knox hem. Vid köksbordet stod fikabröd uppradat i massor. Två tomma koppar på varsitt sida om bordet.
“Ska du ha Gevalia?, frågade Alberto”
“Gevalia vad?”
“Gevalia är latin för staden Gävle i vilken dagens filosof kommer ifrån. Slå dig ner så förklarar jag varför han är viktig för att förstå tillvaron.”
När de satt vid bordet drog Knox igång sin föreläsning:
“Vi har under våra sessioner pratat om nya filosofer i vår tid. Minns du några?”
Sofie mindes den vänsterinriktade Slavoj Žižek samt känslovraket Jordan B Peterson. Också tänkaren Alexander Bard mindes hon med skräck.
“Som du märker så blev Sverige ett nav för nya idéer under 1900-talets andra hälft. Idag ska vi tala om filosofen Di Leva. Han föddes i vårt grannland i öst, Sverige och räknas som en av de viktigaste nordiska postmodernisterna. Från början var han musiker och filosof. Som många andra svenskar vid den här tiden gjorde han ofta tv-framträdanden. Efteråt har Di Leva fått valspråket “För Sverige i rymden”. Han sammanflätade den österländska läran med västerländsk filosofi. På så vis fick han till en heltäckande teori med gedigen idétradition bakom sig.”
“Förklara så folk förstår”, sade Sofie med en trött tonalitet.
“Från öst tog han tankar om alltets helighet och från västvärlden inspirerades han av Ayn Rand och libertarianska tänkare. Han ansåg att skatt är stöld och skrev i ett känt verk ‘om man stjäl en tusenlapp kallas det stöld. Stjäl man miljarder kallas det statistik och politik. #eupol’. Detta sågs som banbrytande svidande kritik mot den rådande samhällsordningen. I sången “Jag behöver ingen ledare” argumenterar han att han minsann inte behöver någon politik eller några institutioner eftersom han kan följa sitt hjärta.”
Med pekfingernageln skrev Knox ett Di Leva-citat på bordet.
“Att lägga min röst på en färg känns bara fel i ben och märg”.
De såg och begrundade de inristade orden.
“Di Leva nyliberal materialist?”, undrade den, enligt Alberto. korkade flickan.
“Nej och åter nej. Di Leva är svårare än Rand, Nozick och Friedman. Han är mer en Hegel och har många skal, ungefär som en svensk smördeg. Hans lösningar finnes långt bortom politiken, i andligheten. Det är en viktigt pusselbit som vi i västvärlden ofta glömt bort när det kommer till filosofi. Han har en kosmisk-andlig stil och håller till inom new age-rörelsen. Det innebär att han vet allt om den nya tiden, Vattumannens tidsålder vi går in i. Därför har han framtiden för sig. Han blandar också in hälsokost i sina tankar.”
Sofie som först var tveksam till det hela verkade mer övertygad om Di Levas storhet.
“Hur har Di Levas otroliga tankeverkamhet påverkat världen?”
“Jo, Di Leva, eller Thomas Di Leva som han också kallades var en man som lade sig i samhällsdebatten. Han har argumenterat för att leva här och att vi går in i rymdåldern. Till skillnad från många andra moderna tänkare menade han att vi ska öppna oss för visionerna vi har i pannan där vi förstås kan se dåtid, nutid och framtid samtidigt i ett evigt nu. I universum. När andra pratade om vad som kommer att ske menade Di Leva att ‘Bingolotto är här och nu, låt oss göra Bingolotto’ under sin medverkan i Bingolotto 2012.”
“Jag är trött på att höra om honom nu, kan du inte visa mig?”, frågade Sofie som vant sig med lärare Knox magiska färdigheter.
Då reste sig mannen och tog av sig hatten. Under hatten svallade bruna lockar ut. Hans ansikte formades till någon annans. Näsan blev större, ögonen likaså. Skägget klättrade in i kinden igen och lämnade en renrakad man. En mycket längre man. En snällare man. Sofie kunde inte tro sina ögon.
“Du är Thomas Di Leva?”
“Vi kan alla bli Thomas Di Leva. Du, jag alla. Han är bara att ta av.”
Först då märkte Sofie att hon själv förändrades. Att hon blev en androgyn man. En rymdmänniska. En del av henne ville vråla “förskona mig, Herren” men hon förstod samtidigt att hon borde förlika sig med att hon nu var Thomas Di Leva. När kroppen var förändrad kände hon inget annat än kärlek inför existensen. Knox var så skicklig på att få människor att förstå genom att låta dem själva få uppleva med kroppen. I det kärleksfyllda rummet mumlade Alberto Di Leva något om Montessoripedagogik. Det tredje ögat öppnades inom dem och i linimentgolvet under dem. Ur ögonhålan klättrade en själk upp och allt blev grönt och glatt, men ändå nyktert.

Efter en kvart vaknade våra vänner Alberto och Sofie upp ur dvalan. Köket var som vanligt. De såg på sina lemmar och ansikten att de var fullt återställda. Sofie surnade till:
“Lova att du aldrig tar med mig på sådana äventyr igen. Skolpsykologen har förbjudit mig”.
Det var naturligtvis en lögn. Det var kuratorn som undrat hur hon har det när hennes familj är på arbetet.
“Allt handlar om hur man tar emot omgivningen och med vilka glasögon man ser tillvaron. Den sägs nämligen vara relativ.”
Sofie såg på sin klocka och insåg att hon varit borta i en halvtimme. Hon tog på sig jacketen och gick sin väg. Hemma väntade hemläxor.
Citera
2020-09-14, 16:03
  #2
Medlem
Det finns ett forum för egna noveller
(FB) Egna texter: noveller och lyrik
Citera
2020-09-14, 17:15
  #3
Moderator
Ruskigbusss avatar
Filosofi --> Egna texter: noveller och lyrik
/Moderator
Citera
2022-10-22, 14:36
  #4
Medlem
sanningenskrigare2s avatar
Egna sonetter och andra dikter

Sonett om sorgeämnet
Aldrig har jag fyllekräkts i en stadspark
Eller redbullspelat panfu dygn i sträck
Nej min barndom har bara en skönhetsfläck
Det att Ola Lindholm åkte dit för knark

Jag har varken delat ut slag eller spark
Ej heller pratat högt eller badat näck
Nej bara en ungdomssorg vill jag har veck
Det att Ola Lindholm åkte dit för knark

Formande åren finns kvar i mobilkort
Åren glassbåt åts för att dämpa smärtan
Som kom av vetskapen av det tråkiga

Låt mig glömma det som ej kan bli ogjort
Och låt mig tippexa bort all trycksvärta
Som är Ola Lindholm och narkotika

Sonett om Djurgården
Hon bär på spetsduk, assiett och rosig kind
Tjära och ståltråd, murgröna i tuvor
Lönnästäppa och arraksdränkta smulor
Florsockerkullar strös ut i kulig vind

I skuggan under statyn av Jenny Lind
Över Kärleksudden: änder och duvor
Ser uttrar, fäbodar och skånska gruvor
Ekorren bakom grinden är somrigt trind

Hon förtär tunnbrödsrullar från Bellmansro
Och slänger häftig flukt åt ett dukat bord
Hasselbackspotät med djupa skärsår i

Spårvagnståg och vattnets porl från brunnens bro
Djurgården är vår plats uppå denna jord
Säger: om våren är det vi enkom vi

Sonett om att gå på jullov
Ute hos springmasken ligger blötsnön grå
Men här i salen änglarna oss liv ger
Fröken kliar på projektorn och ser ner
På klassen som buljongvarmt hojtar hejdå

Mitt sista prat på tre veckor eller så
Blir: Kalles gäng får jag följas åt med er?
Nej för Hannes bär frukt vi blir fler och fler
Overheaden rider fröken själv uppå

Medan Gud slevar ihjäl min fruktkompott
Dåsar jag bort för hon andas parmesan
Jag yrar så musten droppar överbord

Sen läggs allt presentpapper prydligt omlott
Och jag önskar nu inför doppardan
Konnichiwa för allt och så fred på jord

Sonett om att inte gå på coffeshop
Spelar pansarvagn utanför deras dörr
När jag snyltar på blä joe and juices wifi
Ovetandes är coffeshopen tihi
Och playlisten jag lirar ljuder högt: murr

Solstrålar vandrar jordens 360-snurr
Vad för pjäs jag ska tälja vet inte ni
I era uppstötta dunjackor usch tvi
Men ni ska få se senare eller förr

För i fantasin finns en giftig lergök
Och jag ska blåsa i den förbjudna pjäsen
Svavel ska fara då jag osynligt ler

När köpcentrumet stänks i rivningsrök
Givna signalen är när shuffle valt marseilliesen
Efter tilltaget finns joe and juice ej mer

Sonett till Örebro
Stjärnbeströdd takåskväll på husets topp
Blickar ut över gamla stadens busstorg
Kronblom gittar med Åke-tråks presentkorg
Konditorn, ficktjuven och svartåns utlopp

I min gamla stad går folk med medhavd kopp
På stans sertralinkarta bor ingen sorg
Det doppas Örebrokex vid NA:s borg
Bara strimmor hopp längs stadens långa lopp

Jag älskar min gamla gamla stads vimmel
Nikolaikyrkan pulserar ding dong
Åt kolgrillen, fossiltrappan och grönskan

Bänkad du och jag under bar, klar himmel
Tihiandes åt livets trasiga sång
I min gamla stad går jag med den önskan

Sonett om lyckan
Köpa små maränger i påse är gott
Konstaterar man vrålande och ler brett
Den vidaste mun ledamöterna sett
Bär man och mår så gott man någonsin mått

För skål så omväxlande väder vi fått
Ovan strålens skor som snöras om så lätt
Medan romerska bågen får sig ett bett
Och du avundas min tursamma livslott

Pål kraxar schangtila ord som "ehuru"
Och visar upp sin ätts fina offerrit
Och sina trippla kuddar på sin schäslong

Men polar'n: lyckan är ej köksset i furu
Nej, glädjen bor i en inslagen munsbit
Bryr mig föga om nån pistongkuppsmedaljong
Citera
2022-10-22, 15:03
  #5
Medlem
Izismiles avatar
Jag håller med om varenda ord speciellt de om Ola Lindholm.
5/5 intellektuella stjärnor
Citera
2022-11-09, 14:29
  #6
Medlem
sanningenskrigare2s avatar
Johan Hakelius brittiska äventyr (utkast till roman)

Börjat fila på en roman som handlar om tidningsmannen Johan Hakelius. Fyller på mer fler kapitel när de är färdigskrivna. Kom gärna med feedback på storyn och stavningen. I skrivande har inget förlag nappat.

PROLOG

Det här är den makalösa berättelsen om en ledarskribent som slutade förtrycka sitt inre brittiska väsen. Om en man som som gick en väg som ingen tidigare vandrat och vågade leva som ingen Enköpingsson gjort före honom. Tidigare hade han gått från Svenskan till Aftonbladet och från Aftonbladet till Expressen men det här skulle bli hans största personlighetsförändring hittills och på vägen kom han att stöta på patrull. Trots det fortsatte han vandra längs den smala inre väg som ledde honom till målet, att bli engelsman. Boken du håller i berättar hela historien från vaggan till och med graven. Johan Hakelius skulle bli engelsman, no matter what, fanns i tankarna inuti Johan Hakelius.

Det finns ett före och efter Johan Hakelius i svenskt kulturliv. Låt sagan börja.
Citera
2022-11-09, 14:30
  #7
Medlem
sanningenskrigare2s avatar
KAPITEL 1
SÅ VAR HAN KOMMEN

En gång hände det sig så
Att Herrens mutation
På sextiotalet kom hit
En helig kreation

Inget skrik hördes från förlossningsrummet den dagen i decembers slut 1967. Vi ska ta allting från början, liksom sammanfatta alltsammans. Han var en av tre ungar från samma barnkull när han föddes i Enköping för femtio satans år sedan och redan från början ansågs det vara ett a-barn som med lätthet glidit ut ur modersskötet utan smärtor, varken för honom eller den förlösande modern, vilket uppskattades av bägge parter. Barnmorskorna tappade sina många hakor. Hur kom det sig att a-barnet gled ut ur skötet som det vore dans, undrade sköterskan? Han låg inbäddad i en naturlig slemhylsa, ett klet som skyddade alla inblandade under förlossningen under vilken inget blod heller kom fram, vilket den blodrädda modern gladdes åt: “hihi”. Barnets blanka klet stelnade efter en minut i friskluft och han kunde krypa ut ur det skinnet likt en ömsande orm för glanset lossnade liksom krossat glas. Lysrörsskenet brände barnets hud så den fick en varm och frisk färg, det vackraste barn som kommit till i Enköping, konstaterade folkräknemannen som kallats till förlossningssalen.

Till skillnad från de andra barnen skrek det här gossebarnet inte, nej, hans första läte var ett sarkastiskt skratt, något han långt senare skulle förstå kallades wit. Men förståelsen kom långt senare men egentligen inte så långt senare. Det var ett ovanligt bra barn som hade kommit till staden, konstaterade barnmorskan och mannen som inte vågade titta noga på det av rädsla för att bländas. Modern tackade Herren som skänkt henne ett så bra gossebarn, det här kommer bli bra, tänkte hon. De andra kunde bara gratulera. Hon såg barnens ögon som varken föreställde fadern eller modern för ögonen var mycket klokare, å vilken lycka. En vass spanare var till jorden kommen. Så var det med Johan Hakelius.

Hon lade det nya barnet på bordet och sa att han ska heta Johan Hakelius för Johan kommer från boken Bibeln och betyder Gud, gossen var en förlängning av Gud, sa hon tyst för sig själv. Och det hade hon rätt i, att det var ett gudomligt stycke barn hon fött, för inom det kommande året skulle den lilla visa sig vara ett ovanligt bra barn, men det visste hon lite om då även om hon visste att barnet var bra redan vid födseln. Barnet skulle häpna henne dagligen, med sitt intellekt och sin visdom. Hakelius var ett namn som hon också gav barnet i efternamn eftersom mannarna och kvinnorna tappat just hakan när de såg barnet. Hon själv hade inte fått ett eget efternamn ännu, det var ovanligt i Enköping vid den här tiden på 60-talet för det var mitt i vänstervågen och efternamn ansågs borgerligt. På den tiden kallades alla, oavsett klass, för “kamrat”, eftersom de var kompisar. Men eftersom Johan Hakelius var ett borgerligt barn sprunget ur upplysningsidealen fick han ett efternamn, något Johan blev glad av.. Utan medhavd lustgas eller piller gick modern förlöst hem med sin son till kvarteret de bodde i, hon hade ingen värk. Husen låg på rad och hade trädgård och “garage”, något modern naivt tackade folkhemmet för men så var det då på den tiden.

Där vid uppfarten väntade fadern, en hyfsat avlång man, och småsyskonen med serpentiner och en ny sötsak från England som hette “nougat”. Herr kamrat var något av en kran när det kom till att få nya utländska specialiteter, han arbetade med containrar vid vattnet som han lyfte med kranar etc. Kranen drog upp behållare fulla av okänt gods från främmande länder, det kunde handla om frukter och nya kryddblandningar. En låda hade varit full med denna vågade nymodighet som enligt en berest kollega skulle vara gott för mogna smaklökar. Fadern hade litat på sin arbetskamrats omdöme och valt ut denna för honom magiska stund, för den bildade Johan Hakelius avförtrollade situation, att äta nougat, ett svåruttalat ord. Hette det “no gate”, som i “inget staket”, undrade fardern imbecillskt? De satte sig i en ring på stenlagda golvet och alla mådde bra men bäst mådde nog Johan Hakelius. Pappret prasslades av de som inte var Johan Hakelius för han tyckte det var onödigt, istället öppnade han förpackningen. Inuti syntes en fast grej som såg lika bländande frisk ut som Johan själv. Han slickade i sig godiset likt en huggorm i solsken och svalde ner med bröstmjölksersättning, han kunde aldrig förmå sig att “suga tutte” p.g.a. slappt och ovetenskapligt. Men de i familjen var obrydda eftersom de var glada att förlossningen hade gått vägen all according to the plan. De sög på sitt godis allihop men när Johan tog sats blev det tyst i spänd förväntan. Om nougaten var vacker att titta på var det iget emot hur den var att ha i sig. Nougat kändes bättre i magen än att vara inuti magen, tänkte Johan Hakelius.

Johan Hakelius mindes sin egen förlossning väl och berättade gärna precisa detaljer om den för sina herrmiddagsvänner, om hur rummet såg ut (fult), vad alla hade för kläder (pösiga) och vilket klockslag det var (morgonstund). Ingen han kände mindes sitt egen födelse. De sa att förlossningen är ett förtryckt trauma för alla, något så hemskt smärtsamt att kroppen inte förmår sig att minnas det. Att förlösas ur den goda magen, förhoppningsvis full av näring och plötsligt bli medveten om sin existens är nedrigt att bara tänka på. Herrarna vid bordet tyckte det lät lika hiskeligt som omöjligt. Johan Hakelius informerade sina middagsvänner om att de minsann led av infantil amnesi, att minnas dåligt som spädbarn, och bör prata med en kurator om det, skojade Johan Hakelius.

– Att spädbarn minns dåligt är något som går ner allt mer i åldrarna, präntade Johan Hakelius.
Middagsgästerna såg på varandra, osäkra över om Hakelius hade fått en propp eller bara narrades. Hans humor var på en brittisk nivå, sades det redan från start i staden. Subtil och snärtig men långt över omgivningens huvuden, något Johan Hakelius njöt av. Tystnaden som följde vitsen blev ett bevis för honom på sin egen överlägsenhet. Det som hade gjort andra överintelligenta barn utstötta tärde inte på Johan Hakelius alls, tvärtom. De svalde maten och pratade vidare om andra ämnen som lägre stående talar om, mat. Sin överlägsenhet, skulle han en dag visa upp för världen, tänkte Johan Hakelius.

– Slarva nu inte bort den här bäbisen, sa Johan Hakelius moster till Johan Hakelius mamma och Johan Hakelius pappa men det hörde inte Johan Hakelius.

Avsmaken glödde i kamraternas ansikten när Johan Hakelius berättade om hur en stor tjock kaka i socialistiskt rött glidit ur modersskötet efter honom, likt en skugga. Efter att strängen kapades utan smärta, lades kakan på ett mässingsfat där ytterskinnet drogs av den och avslöjade livets träd.

Mostern hade gått på universitet och kände igen sina klokaste adjunkter i barnet. Hon föreslog att de borde ställa ut sin klimp på utställning och vinna stipendier. Mostern var mycket för att tala om pengar. Hon satte sig ner på knä och smekte nyförlösta barnet i nackhåret och sa “obligationer”. Andra beskrev barnet med ordet “rättskaffens”, vilket få sägas var både ovanligt och snällt för en så liten en. Men för att vara rättskaffens var han också något så när vild också, Johan jagade äventyret. Föräldrarna var stolta över sitt barn, annars skulle han inte heta som Herren, tänkte barnet Gud, eller Johan, Hakelius.

Johan Hakelius gjorde sig i ordning i flera timmar inför cyklingen, allt skulle vara i ordning. Hjälmens remmar skulle tajt omsluta hjässan och plastbitarna sitta direkt vid örsnibbarna men det var inga besvär med den saken för barnet älskade hudnära remmar. Johan Hakelius lärde sig cykla vid en ovanligt tidig ålder, hävdades det. Detta var för att han ville bort från Enköping och allt degenerering. Det var inget fel på hans föräldrar som gav honom bekräftelse men han hade dock bara fått nougat en gång i livet ännu. Fadern präntade att han inte var gjord av pengar, utan gjord av kött, blä. Pengarna växte inte ut ur honom så som pormaskarna gjorde, de var gjorda i pappersbruken.

Men Johan föddes med en dröm, en dröm om att bli en del av en högkultur och bygga vidare på den likt en pusselbit i ett av de 100-bitarspussel han med förbundna ögonhålor löste i en handvändning. Den högkultur som nougaten och lustiga sinnet ledde honom till, fann han tidigt men ännu visste han inte var landet låg och hur folket talade där, eftersom han inte läst den boken ännu. Ännu hade han aldrig suttit i biblioteket och läst om landet där folket har humor, slät hy och god smak. Däremot visste han att det fanns en plats långt borta där de handlade på ett ställe som hette “Harrods”, vilket bra affärsnamn, och hade käpp på grund av det kuperade landskapet. Enköping var på tok för platt för honom. Kuperade städer lät som himmelens härlighet, fast med bitterljuv humor och “wit” som gav nyans och väckte den nyvakna nyfikenheten. Det här barnet var för stort för Enköping, konstaterade Johan. Ännu var den plats som hette England till viss del okänd mark för honom, ickevetandet led han av, men en dag skulle han bo i landet där de gick över daggstänkta berg, det visste Johan Hakelius.
Citera
2022-11-09, 14:42
  #8
Medlem
sanningenskrigare2s avatar
KAPITEL 2
FÖRSTA NEDERLAGET OCH BADHUSET

Enköpingsbornas prat gick
“Johan var namnet”
Snart skulle barnet gå
Från klarhet till klarhet

Sen gick tiden och i höjd med att the Eagles landade på månen utspelar sig kapitel nummer två i ordningen. Johan Hakelius mindes månlandningen i många år men sen kom annat i vägen och hjärnrummet som upptagits av de kastrerade jänkarna i farkosten ersattes sedan av britterna Hemingway och Nalle Puh. När familjens grannar en dag kom joggandes över uppfarten såg de en kvinna skruvmejslandes på en pojkcykel. I Enköping vid den här tiden var det en mycket ovanlig syn, att kvinnor höll på. Som det stod i förra kapitlet utspelar sig Johan Hakelius barndom på det sena sextiotalet, vilket det också gåtts in på. Det var frun i den före Johan Hakelius ankomst efternamnslösa familjen som förberedde sonen Johan Hakelius cykel, en syn som stötte i ögonen på alla på deras gata. I hemlighet skämdes Johan Hakelius över att hon, modern, höll på med manssysslor, något han kom att få äta upp i senare kapitel när han förstod vikten av obetalt hemarbete. Men var sak har sin plats, lärde de sig av familjen. Grannarna som var fulla i svettband, hade trynen och knorrar kunde inte tro sina ögon, vad var detta?

– Vi måste redan kassera stödhjulen, skrattade fru Hakelius malligt och fråga hur det var fatt med deras pittäckel till avkomma.
Grannfamiljen grymtade tillbaka på grisspråket.
– Qui?
På det området hade fru Hakelius helt rätt, ansåg även hennes splittrade son. Grannarnas äckel till avkomma hade Johan Hakelius inte mycket till övers för, nej, äckklet till avkomma var något som katten släpat på, tänkte han bildligt. Johan Hakelius tänkte ibland i bilder, vilket är en barnslig ovana han önskade träna bort, faktum var att han då och tå övade på abstrakt tänkande i spegeln. När Johan Hakelius hörde någon, förslagsvis herr eller fru Hakelius, uttala orden “äckel till avkomma” ville han inte se en bild av grannungarna kräkas i sin misär. Underbarnet önskade se bokstäverna i huvudet, helst i ett stiligt typsnittet rosewood, teckenstorlek 11, vilket ansågs bra på 60-talet.

När Herr Hakelius sagt sig vara av kött och blod kunde syntes inte det, vilket var en beköning. Men när det kom till grannarna syntes det tydligt att de var av kött, men det förnekade grannarna. De såg ut som bog och dylikt, präntade arga Johan Hakelius

Förutom köttet, vad var det äckliga med grannarna, undrar en sansad läsare? De var svettiga och bodde i ett pinnruckel som drog ner markvärdet och tog grannarna med sig i fallet samt var vad familjen Hakelius kallade “genomsargat patrask”. Groggtrötta, sades det också men Johan Hakelius hjärna svek honom på den punkten, han hade ännu inte kommit i kontakt med grogg, det kommer senare. Slarvsylta, hade någon med färre högskolepoäng sagt om grannarna. Dreggel hade en högstadieelev kallat köttmänniskorna. Väggfärgen var också sargad, bara gråröda flisor uppblandat med fiskbullar i färd med att ramla av pinn och avslöja de ruttnande plankorna bakom. Grannarna hade ingen kamin och grillade istället inte alls och så i ett försök att glömma att de var av kött och så vidare. Fönstren var krossade som om någon slagit på dem och på golvet låg olösta pussel och oanvända spett. Varför kunde de inte skaffa en upplockare? Barnen var usla och kunde inte ens hålla på. Det berodde inte på den trasiga uppväxtmiljön utan på Herrens straff för att de bosatt sig för nära den utvalda familjen och stört deras arbete. Dessa tankar var inte ett föraktfullt uttryck gentemot lägre stående familjer utan något annat som Johan Hakelius skulle tänka på. Det var inte så att paret Hakelius bodde i ett palats, nej å nej, barnet var inte mer bortskämt än andra. Hakelius familj hade däremot den goda smaken att måla huset i målarfärg och inte en blandning ägg, restavfall och blod. Hakelius far arbetade i hamnen och visste således hur fiskbullarna smakade. Vissa måste tryckas till för att han skulle må gott, utilitarism, sa han högt för sig själv, Johan Hakelius.
Citera
2022-11-09, 14:43
  #9
Medlem
sanningenskrigare2s avatar
Föräldrarna Hakelius var aldrig så illa tvungna att prygla sin unge, till skillnad från andra föräldrar i större tröstbehov, tänkte modern och pekade på grannarnas barn och sen på sin egen pojke Johan Hakelius som gick ut genom dörren och ut på den bara kullerstenen. Balansen var osedvanligt skarp för den tidiga åldern, vilket gjorde familjen stolt i själen. Balansen var ett eget sinne i sin egen rätt. Stegen var självklara och graciösa eftersom han hette som Gud hette. Cykeln stod redo. En äckig barnunge hade hojtat “jippi” men Johan avstod från löjeväckande utrop. Sadeln blänkte fränt och Johan Hakelius smiskade den hårt och bestämt innan han satte sig på den. Han tyckte den dög för honom. Johan Hakelius såg sina föräldrar i ögonen för att få bekräftelse om att det var okej att fara iväg, ännu behövde han deras stöd p.g.a. infantiliteten som inte hunnit rinna av ännu på 60-talet. Nu såg föräldrarna och Gud Johan Hakelius trampa iväg, ut genom grinden, förbi de äckliga grannarna, blä, och vidare ner mot centrumhusen i prickig sprutbetong. Han trampade hårt, mycket hårt medan håret som redan var långt för sin unga ålder fladdrade i nedförsbackarna. Hakelius bet sig i läppen för att inte utropa “yaho” eller dylikt. Eftersom han ännu var ett barn på en liten cykel kunde han åka under bilarna, utan att gå bort. Det var en udda syn för fotgängare och bilister men han var en skicklig cyklist för sin ålder. Läsaren får inte döma ut Johan ännu utan komma ihåg vilken nivå han ligger på jämfört med andra av liknande ålder. Men så bromsade barnet in så det blev sladdmärken i asfalten. Doften av däck spreds sig i atmosfären som ett djur.

Barnet stannade invid affären, i vilken han växlade en femtio öre mot en stycksak. Ännu nådde hans kropp inte upp till affärsdörrarnas klisteranordning för att fånga tjuvarnas längd, även om detta inte gjorde moralens Johan Hakelius stöldbenägen. Dörren gick upp med ett brak. Gångarna var långsmala och plattorna i golvet kantiga, som om de vore slipade. Barnet köpte en fransk nougat, en liten godssak. Den var klurig att hitta, men det berodde inte på bristande talang utan på avsaknaden av erfarenhet, som med mycket annat (jämför med begreppet groggtrött). Det här var barnets första affärsbesök i livet. Den andra kunden, en man med för långa byxor som släpade i marken som värsta mördarsnigeln, blockerade vägen för en vuxen, men Johan Hakelius slank in mellan herrens ben på ett för biträdet roande vis. Karameller och dylikt var billigare på den här tiden, det var innan allt kvävande förmynderi och penningvärdets kräftgång, eller vad skulle en vuxen Hakelius sagt? Femtio öre lade han på disken, Johan Hakelius.

Johan Hakelius fick sin sötsak i utbyte mot sitt första barnbidrag, vilket var en stor succé för barnet. Utanför affären stod ingen jubelparad och väntade men det kändes så för han hade fått en belöning. Han klädde av pappret och slängde det på marken, det gjorde man på 60-talet innan sorteringens genomslag. Full av förväntan inför sitt livs andra nougatförtäring såg han plasten göra zickzackrörelser nedåt. Det landade på asfalten som brände det och gjorde att det försvann som i ett slag. Han förde nougaten mot sin, för sin unga ålder, hyfsat stora mun och slöt ögonen för att förhöja upplevelsen. Tänderna nuddade den hårda saken, hela Enköping stod återigen stilla, men så tårades ögonen när tungan nuddade den. Han kastade istället upp. Kräks for genom strupen, ut ur käften och vidare ner på marken, samma mark brände också upp kräks och lämnade en sotig plätt kvar då den ohimmelskt skamsna pojken kunde inte hejda det. Cykelstyret träffades också när innanmätet tömdes. Mycket hamnade i korgen, å nej. Vad var detta för låtsasnougat? Sinnet gick från skam till ilska över lurendrejeriet som nu också kommit till Enköping. Detta var det första nederlaget någonsin för Johan Hakelius.
– Tvi vale!

Vrålet hördes över nejden då en pytteliten kvinna kom förbi och frågade hur det var fatt med herr Hakelius. Hon hade sett de blanka ögonen och likt en kråksate sprungit dit, som efter glitter. Med en rostig Moder Teresisk röst undrade hon ömt:
– Hur är det fatt, pojke?
– Jag köpte en fransk och blev besviken. Den engelska smakar bättre, kvinna, grinade ungen.

Hon förstod inte hur en så liten kunde känna skillnad på nougat och nougat men tog ändå hand om pojken för att hon såg att detta var ett unikum, ett ovanligt bra barn, tänkte Nikotinkvinnan. Hakelius var en gåva. Damen tog med den smutsiga till simhallen, men innan de kom fram gick de på Enköpings gator. I badhusreceptionen köpte de inträdespriser som var höga för sin tid men hon betalade ändå för båda. Johan Hakelius såg kvinnans givmildhet som ett tecken på sina egna kvalitéer.

Väl inne i bassängshuset skulle han doppas så han blev ren från smusten. Fri från det fula. Inträdespriset betalade hon åt den lilla mannen, som sagt, något Hakelius var tacksam för. De bytte om i nikotinkvinnornas omklädningsrum också. Det här var på tiden man ännu fick gå in i simhallen i bara kalsongerna utan att halvfascisterna kom piskade, något som vår Johan nyttjade. Johan Hakelius gick sv och an till stegen och klev ner i vattnet en gång till bara för att visa sin uppskattning. I poolen kysstes trådar av pojkens dåliga slem med det klorerade vattnet. Vattnet pyrde plötsligt gav lite av sitt till kräkset och kräkset gav desto mer av sitt. Det sammanblandades, till andra simmares förtret. Å nej, det hade varit bättre att spola av honom i enskilt rum. Det rådde brist på bättre vetande. Läxan lärdes för sent men så spolades han av i damernas duschrum, han skämdes över att behöva vara i det andra könets domäner, nej vad dåligt. Detta var ett dubbelt nederlag, först franska nougaten och nu det här, det var riktigt hemskt och vedervärdigt. De badade bastu med andra bystade varelser, som han tittade bort från. Han var skeptisk mot vårtgårdar, något som behandlades i ett tidigare kapitel. En som var besviken hette Johan Hakelius.

Pojken lät sig ändå inte nedslås helt av missödet i badhuset och nougathärdsmältan eftersom det inte gick, han hette de facto Gud i förnamn. Sen cyklade pojken hem igen med torra kläder, hel och ren. Det var på en tid då man inte behövde låsa om cyklarana, tjuvarna ville inte ha, så utbredd var bilismen under 60-talet. Föräldrarna fick inte veta något om nederlaget. Under middagen utbringade Herren i huset Hakelius ett rytande skål för sin fräscha son. Det tärde inte mycket på Johan Hakelius själv, eftersom allt var den franska nougatens fel.

I andra änden av staden fick simpoolen tömmas och nytt vatten fick därefter tappas upp i tur och ordning. I tidningen rapporterades det om hygienskandalen som skakat badhuset. Hela huset fick tyvärr saneras, även dambastun. Det var då Johan Hakelius såg makten det skrivna ordet. Det var då han bestämde sig att han skulle bli en tidningsman. Tidningen skulle heta Fikus, efter frukten han klämt på i affären, och han skulle bli tidningsmannen Johan Hakelius.
Citera
2022-11-09, 14:57
  #10
Medlem
sanningenskrigare2s avatar
KAPITEL 3
DOPET SOM GICK BRA


Vårt Eköpingsunderbarn
Guds hus tystnad brya
När Enköpings äckelklerk
Doppar barn i gryta

Inom det första året skulle barnet ge sitt gudomliga namn Johan ännu mer rättvisa. Han lärde sig tidigt att cykla ännu längre sträckor samt lösa enklare pussel och gåtor, särskilt uppskattade han gåtorna med en humoristisk kläm. Favoritgåtan var den om vad som blir blötare och blötare ju mer man torkar. Genom egen beprövad erfarenhet från föregående kapitel kunde Johan med säkerhet säga att handuken blir bara blötare och blötare. Han mindes ännu haveriet på badhuset men det ville han inte. Denna förmiddag skulle barnet döpas och bli Johan Hakelius också med Gud. Äntligen skulle de mötas på riktigt igen, andra gången under Johan Hakelius medvetna liv och första sen den lyckade förlossningen.

På dopet fick han hela Enköpings församling att sätta skrattet i halsen genom att säga “blubblubblub” efter tredje svängen ner i det vätskefyllda karet. Barnet såg inte lyckligt ut när han slängdes ner i vattnet, kanske påminde dopet om badhusincidenten, gången i badhuset. Det var egentligen inget dystert dop, nej, men Johan Hakelius förhöjde upplevelsen. Publiken ansträngde sig för att inte spricka upp i fnitter. Några enstaka “tihihihi” ekade från kyrkbänkarna och prästen fick titta strängt på dem och slog med sin pinne i golvet, rakt över graven, där maskätna bitar av Kungen låg. Prästen sansade sig för att inte tappa fattningen helt inför Johan Hakelius.

Ryktet sa att prästen piskat skrattande församlingsmedlemmar i sakristian efter showernas slut, ja det står shower eftersom att många ville se Johan Hakelius dop. Tre fullsatta kyrkföreställningar på en och samma dag blev det så att säga. Detta var vid en tid då det var strängt förbjudet med kul i kyrkan i Mellansverige men efteråt kom en del av kristenheten fram till Johan Hakelius och tackade för den goda underhållningen. Prästen såg att Hakelius var en bit av Herren själv och bestraffade ingen med smisk för hyllningar till barnet. Om det hade blivit smiskstraff i Enköpings stift den dagen hade det slutat i blodbad, så mycket hyllades barnet. Men det var också bittert för Prästen av en annan anledning. Han hade ett komplicerat förhållande till så kallad “brittisk humor” men Johan Hakelius omvände Prästen som sken upp.

– Barnet Johan Hakelius är faktiskt rätt så kul, jag vill ha ett fyrfaldigt leve för vår nya människa i församlingen, präntade Prästen, varpå han upprepade “hurra” ett flertal gånger.
Församlingen häpnade för detta var olikt prästen. Men det väckte också stark vrede inom Prästen för en gång hade hans läsning ur Lukas bok vållat skrattsalvor i kyrkhuset. Det hade handlat om den bibliska formuleringen “det är lättare för en kamel att komma in genom ett nålsöga, än för den som är rik att komma in i Guds rike”. Prästens inlevelse och berättarglädje gav församlingen en absurdistisk bild av en pytteliten kamel. Å, som församlingen skrattade åt denna stora humor. Ännu skojsigare var bilden med en enorm nål, sån stor att puckelhelvetet kunde kräla sig igenom det på alla fyra, vedervärdigt. Hur skulle en så stor sate få in sina bägge utväxter genom hålet? Hur kunde man gjuta en så enorm nål med de järnpriser som rådde på 1960-talet? Det var inte en stabil präst Prästen var nu. Ännu visste inte Herrens ättling i rakt nedstigande led om detta, alltså Johan Hakelius.

Prästen drogs tillbaka till missödet. I två hela minuter och en halv varade skrattet. Skrattsalvan var hysterisk och hoppade runt vid altaret som på en hoppboll för detta var oerhört. Prästen skrattade inte och efteråt fick alla känna på snärten en och en. Det hade kommit rött på flera, hur djupröd nyans vore för grafiskt för den här historien att förtälja. Men det var oerhört att Prästen denna gången skrattade. Prästen hade ett Janusansikte också han. Ibland var han skoj och andra stunder var han glad, vilket gav församlingen buksmärtor, ömsom av skratt och ömsom av oro. En del slutade gå i kyrkan. Det var en omvändning. När familjen gått hem från kyrkan samlades Hakelius föräldrar runt bordet, barnet satt mitt på på bordet så alla kunde se. Föräldrarna berättade om den humorbefriade prästens ilska mot kamelskratten under det förgångna året och omvändningen. Om kamelen och nålsögat fick han veta, Johan Hakelius.

Men föräldrarna, som var roade av kamelskämtet, var inte beredda på sonens avvaktande reaktion. En sådan låg humor sysslade inte Johan Hakelius med, han var ett spädbarn till figuren med vaken i knoppen. Nej, kamelvitsar var under hans värdighet att höra på, nej då var den engelska humorn bättre. Han gallskrek när han fick höra om att Prästen höll på med sitt prat men tystade sig själv med händerna för munnen. Bättre att låta Prästen skratta åt sitt eget så kallade geni än att förklara att humorn hade gjort sig bättre om man bytte ut djuret till ett ännu större. Dromedar i ett nålsöga! Stor havsfisk (fadern i hamnen hade berättat om djuret marulk) genom ett nålsöga som stoppats i vattnet! Krokofant i ett nålsöga (glimt i ögat)! Stenbumling genom ett nålsöga! Men Johan Hakelius skulle spara dessa vitsar och dra för sig själv, vid kyrkbacken för att trumfa prästen. Johan Hakelius visste ännu inte att Prästen led av församlingens dumhet, det var en dålig publik han hade. Föräldrarna var inte särskilt troende men gick ändå i kyrkan för att kompisarna fanns där inne och roade sig med grejer. De hade knipit igen när Prästen yrat om kamelen och nålsögat, Lukasanuset 18:25, som de kallade det. Förutom härjningarna i kyrkan var Johan Hakelius ett enkelt barn att handskas med. Han fick goda betyg av bekanta när det gällde allt ifrån charm och utseende till talang och tänkande. Han besatt också tidigt en musikalitet, luta var favoriten att lira. Johan visste inte om Prästen var bra eller dålig ännu. På grund av att Prästen befarade Herrans obarmhärtiga dom lät han sig inte tänka en ond tanke om Johan Hakelius.

Det var där och då Prästen bestämde sig för att vara god mot barnet, motsatsen till ondsint och vidrig. Dessutom skulle han se engelsk biograffilm för att få humor och därigenom kunna klicka med Johan Hakelius. Han skrockade och återberättade Johan Hakelius dop minut för minut, med undantag för den tredje föreställningen som blivit försenad på grund av strul med vattenpåfyllningen.
– Blublbubublublubuubublub, hördes från sakristian när Prästen satt och grät efter föreställningen.
Han grät över barnets förträfflighet men också en oro över att inte tas på allvar. Prästens tvenne Janusansikten skrattade och grät, Prästen hade svårt att skilja på fantasi och verklighet och gjorde därför våld på möblemanget. Ett stolsben fick stryka med. Nu fick han känns så som församligen kände, en förtvivlan över skämten som bröt mot reglerna. Skulle man få säga så om dromedaren, frågade Prästen? Han gjorde våld mot taklampan och det blev mörkt i hans rum, aj. Splittret gjorde hål i hans hud. Sten i en nål? För sakens skull ska det också tilläggas av ingen i Johan Hakelius familj visste om att stenarna var döda vid den här tiden, något som snart skulle gå upp för familjen. Faktum är att folkskolan länge lärde ut flera olika teorier kring stenarna, både andliga och världsliga. Månen efter dopet sken på dem genom fönstret där de låg i sina sängar. En helt egen säng hade Johan Hakelius.

Tillbaka till Prästen nu då. När han gjort färdigt i kyrkan låste han porten in dit. Prästen bodde i sakristian, i anslutning till kyrkan på kyrkogården. Genom det fönstermålade fönsterluckan såg han gravstenarna på rad. Upplevelsen av dagens gudomliga komedi med det utlovade barnet satt kvar i honom, var detta samma barn som en dag tidigare hade smutsat ner den kommunala swimmingpoolen? Prästen hade känt lukten när han drack medhavd öl i bubbelpoolen. Bubbelpoolen som låg bredvid 25-metersbassängen såg varandra och var vad man kan kalla för “i anslutning”. Prästen tänkte för säkerhets skull göra som så att när det mörknade faxade Prästen till Enköpings-Posten. Prästen lät erkänna att han själv låg bakom hygienskandalen på badhuset. Att det var Prästen som förgiftats och kastat upp i ett rör som siktats på poolen. Ölen nämndes inte. Prästen hade biktat tillräckligt för idag.
Tidningen hade idkat häxjakt efter gärningsmannen och några dagar därpå publicerade tidningen en artikel. Så här kunde invånarna läsa i tidningen:

Prosten Erkänner Vatten-Smutsen! Exthra! Enköping Badade i Prostens Krähkes! Krähktes i Röhr riktning Basshängen. Infångades under Morgontimmen ock äro Inlåst bakom Lås und bom.
Hvad tycher Ni? Skall Prosten möhta Hr. Profoss?
Konstapel-Vaktmästaren Anser Tycker Si Och So.
Citera
2022-11-09, 15:19
  #11
Medlem
sanningenskrigare2s avatar
KAPITEL 4
HYGIENEN BÄTTRAR SIG


Hennes sons medvetna liv
Det började med ens
Sen spred sig äcklet ut
Folket undrar vems

Brevbäraren kom med ett sus den morgonen. Ett sus gick vidare genom staden. Nyheten om vem som orsakat förödelsen på badhuset skakade Enköping, bildligt. Ryktet hade sagt att det var Harkel d.y. som kräkts. Han var delägare i stadens enda saneringsfirma så motiv hade han. Äggklet hade han fått kastat på fönstret. Andra onda tungor anklagade simskolan eller någon ur personalen på badhuset. Hämndaktionerna hade varit flera den sista tiden.
Men istället var det suset om Prästens ogudaktiga leverne som gick från hus till hus. Alla prenumeranter fick veta om vad som orsakat hygienskandalen som kostat kommunen pengar och tid. De behövde städa lokalerna i veckor, på grund av att allt vatten var sammankopplat genom rör under marken, så Prästens rör över jord var egentligen överflödigt. Visst hade människor anat, men att det var så här illa visste ingen. Från olika hus kom olika förskräckta utrop:
– Ett sånt kräk!
– Det är inte sant, han som vigde oss har kräkts i ett rör ner i bassängen.
– Han som begravde Harkel d.ä. är med i tidningen, inte bra alls…
– Jag blir så nedrig av att tänka på prästen, hoppas han hamnar i stupstocken.
– Jag skulle bara läsa annonserna men nu fick jag veta det ingen ville veta, pitten!
– Nej, nu är måttet rågat, jag går jag med i Humanisterna istället.
Nästan alla lämnade kyrkan och gick med i Humanisterna istället. De höll på med dödshjälp och andra ogudaktigheter men fick ändå duga för det upprörda folket. Det var en protesthandling. Enköping var överens om att detta var fel och att Prästen gärna fick möta den ökända herr Profoss.
Det dröjde inte länge förens även de som inte prenumererade på morgontidningen fått veta om vidrigheten.

Hemma hos Hakelius var det modern som gick till brevlådan den morgonen. På vägen in i huset såg hon trycksvärtan som etsat sig i redan hundratals andra Enköpingsbors ögonhålor. Värre än orden var ordens innebörd, men nej, tänkte hon. Hon började flåsa hastigt. .
Johan Hakelius kom rusandes ur sin säng och sa:
– Den utan synd ska kasta stenen på Prästen. Han gör bara sitt bästa
– Å, du är klok mitt och hela Enköpings underbarn, svarade den nu omvända modern.
Johan Hakelius var riktigt glad över att Prästen valt att skydda honom och att modern inte misstänkt något. Det skulle bli enklare för den lilla att utföra storverk om han inte hade snuskiga anklagelser riktade mot sig. Det var sådant präster skulle göra, bära pojkars synd så de orkar gå längre och åstadkomma mer för världen. Nu var vägen fri för honom och för första gången kände Johan Hakelius sig fri från synd. Om nu inte Nikotinkvinnan också går till tidningen och ger sin version av händelsen, om barnet hon doppat för att det skulle bli rent. Det scenariot ville inte Johan Hakelius veta av för då hade kanske barnet anklagats. Han rodnade men modern såg inte det för hon var så glad ändå för alla kloka ord.

Prästen då. Han hade tagits på bar gärning när han på morgonen satt på rygg ute på kyrkogården. Konstapeln hade mejslat sönder hans ytterdörr men inte funnit honom där, som tidigare nämnt befann han sig på kyrkogården. Under skrikigheter drogs han in i polisbilen som körde till fängelset. Han skulle hållas inlåst länge, det var en annan tid i Sverige. Brottsdömda skulle straffas och nödvändigtvis inte rehabiliteras tillbaka till samhället. Sen var det inget mer med den saken.

Johan Hakelius tog tidningen och bläddrade bland bladen. Han tyckte om tidningen, verkligen, även fast Enköpings-Posten vid den här tiden var halvdan. Det var ett tafatt försök att likna The Telegraph, tänkte de bildade. Barnet synade tidningen sida för sida. Hakelius fantiserade om vad hans egna tidning skulle innehålla långa reportage om händelserna bakom kulisserna, kulturtexter och färgfotografier. Att han skulle få sprida sina tankar
Detta var på 60-talet. Att en så liten man hade tankar på färgfoto var lika absurt som det låter. Men det var också ett ovanligt bra barn det rörde sig om. Tidningen Fikus skulle ha en smart överklassprofil, var Johan Hakelius plan, därav påkostade färgfotografierna. Framsidan skulle föreställa en fikus i grönt med en vuxen Johan Hakelius intill.
Nu tittade pojken i Enköpings-Posten som var långt från hans fantasitidning, men ändå en bra plantskola, präntade Johan Hakelius. Han fastnade vid sidan på dödsannonserna. Ingen skulle i fortsättningen vilja ha ett kors på sin dödsruna, tänkte Johan Hakelius, efter suset som gått genom staden. Prästen hade svikit sin församling, tänkte folket. Men Johan Hakelius visste att han likt Jesus offrat sig för dem som var bätte än honom. Men i fortsättningen skulle dödsannonserna illustreras av duvor. Under en duva i tidningen kände han igen ett namn. Det var Nikotinkvinnan (se kapitel 2) som gått ur tiden.

“Vår kära
Nikotinkvinnan s.t.s.i E.
*23 november 1890
Har i kramper somnat
1 juni 1968
Familjen och Prästen hälsar så gott
Hwart min werld och lycka wänder
Det står allt uti Guds händer
Hon hjälpte de fattiga i
Calcalcuttacuttaäoäo”

Duvan blinkade intelligent och humoristiskt tillbaka mot läsaren. Prästen hade verkligen tänkt på allt. Han eller Herren Gud ovan molnen hade verkligen minskat risken för ytterligare nederlag. Det var ett underverk att hon fått gå vidare till dödsriket. Hennes dödsorsak var okänd men man kunde idka gissningslek. Johan Hakelius ville tro att herren kastat en blixt med el mot henne. Fadern trodde hon hade rökt cigariller. Alla spår efter nederlaget i simhallen var röjda. Ingen och inget kunde koppla Johan Hakelius till badhuset och hygienskandalen. Det var inte det minsta tungt att bära det inom sig, för han hette faktiskt Johan och var självklar som människa. Detta var vid en tid då det inte fanns övervakningskameror, präntade Johan Hakelius femtio år senare. Men nu handlade det om den unga Johan Hakelius.

Nu när han äntligen var fri från både synd och oro ville Johan Hakelius vidare i världen. Han ville cykla längre än han någonsin tidigare gjort. Han tankade sin kropp med kolhydrater från hemmet och tog sig sen ut på vägarna igen. Denna hade han för avsikt att åka längre än förra gången. En annan skillnad var att högertrafikomläggningen kom emellan dem. Han åkte till Enköping station. Det fanns järnvägar utan slut och ånglok på dem. Pojken kunde se människor vänta på tåg för att lämna Enköping och aldrig komma tillbaka. Men inget tåg kom. Solen stod högst upp på sitt fäste. På perrongen stod koffertar och påsar. Tre personer hade satt sig på sina koffertar. Ett tåg kom men det stannade inte. Minuterna gick. Ett till tåg tuffade förbi stationen. Det blev inget av det. Sen blev solen sned och huvudpersonen tappade tålamodet. Han cyklade vidare genom staden. Han cykeltraskade förbi skolhuset vidare mot kyrkogården. Ytterdörren var väck och sakristian hade befolkats av djuren, ekottor och sådana kröp. De hade börjat äta av Prästens havregryn och kex. Johan Hakelius tog en äcklig påsklilja någon förfulat en gravsten med. Han lade den istället på Prästens bord.
– Tack, Prästen, tack för att du offrar dig den här gången, sa Johan Hakelius med ett skratt.
Pojken hade ett förbund med Prästen och Gud, det var bestämt nu. Sen sparkade han upp cykelstödet och tog sig hem, full av tacksamhet. Det var om detta Bibeln lärde, tänkte Johan Hakelius.

I tidningen dagen därpå följdes hygienhaveriet upp. Det hade varit springtävling till brevlådan den morgonen. Alla grannar förutom äcklen, som inte läste tidningen, hade brevbärarvaka i sina respektive farstur. Försten till brevlådan fick veta först vad som hänt syndaren. Skrik hördes från husen längst ner på gatan, där de fått tidningen först. Det skapade en dominoeffekt i övriga husen. Sällan hade brevbäraren pressats så här tidigare, brickorna föll och samma ljud upprepade sig överallt..
– Hojt! Prästen tillhör de sinnesslöa, skrek dem en efter en, gata för gata, kvarter för kvarter!
Prästens psyke hade utretts, han hade inte hållit måttet. Därför hade han skickats till en annan anrättning med högre murar. Långt norrut i Söder, hade den modiga Prästen hamnat, i Säter, Dalarna. Ingen var stoltare än Johan Hakelius.

Johan Hakelius samlade startkapital och drog igång Fokus. Sen blev Johan Hakelius en ung vuxen. Sista sommarlovet tog slut.
Citera
2022-11-10, 20:16
  #12
Medlem
Massajens avatar
Kul! Tycker det ser lovande ut.
Du måste dock s a s täta till berättandet ordentligt. Korta ner meningarna och se över formuleringar så att texten blir mer komprimerad.
Citera
  • 1
  • 2

Stöd Flashback

Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!

Stöd Flashback