"Sök hjälp" är en stor bluff. Det finns ju ingen hjälp

Jupp. Och om man lyckas lista ut vad man behöver för slags hjälp så finns det i princip ett enda svar: "det finns en väntelista på två år, men vi kan bara sätta upp max tio personer på listan, så vi får hålla koll på den ufall det blir någon plats på ledig." Dvs. Glöm det!

Stod på väntelista i tre år för utredningar på NPF, och är glad att jag fick komma dit. Kanske att de inte kunde hjälpa så mycket, men jag fick mycket bättre självinsikt. Sedan hade jag några samtal på något de kallar hab som står under psykiatrin men de sköter sig själva. De habsamtal jag hade var väldigt värdiga, det var inte alls som att bli grillad av psyk. Det bevisar ju att vården skulle kunna vara bra med rätt människor.

Sedan är det ju naturligtvis inte OK med väntelistor.

Vårt hab kämpade för att få en egen psykiater så vi som har NPF plus medicin skulle slippa vanliga psyk, men de ansåg att det skulle bli för dyrt. Jag vet inte hur det är i andra regioner, detta är Södermanland. Min psykvård får jag i en annan region eftersom min medicin står på listan för regionens förbjudna mediciner.

Jag önskar att varje patient hade en guide som de har i vissa andra länder, som samordnade vården.

Psykiatrin vill göra dig till en pillerforskare inte en hälsosam patient som lyckas läka sina problem och går vidare.

Det där kan man ju också bli galen på! Jag menar, det är ju förstås toppen att du fått hjälp och får ett värdigt bemötande på hab (men det borde vara en självklarhet rakt av) men medicinerna.. med tanke på att NPF per definition klassas som funktionsnedsättning och att medicin är det enda man idag har att erbjuda för att folk ska kunna fungera "normalt" i samhället, så är det bisarrt att behöva resa över regionsgränsen för att få vård. I vilken region är det förbjudet med rullstol? (Men du får förstås ha en om du köpt den i Bromölla!) Att vanligt folk inte begriper npf är drygt nog, men hur man kan stå och säga att vi förstår att du är funktionshindrad, men du får faktiskt lov att kräla dig fram i livet.. (eller åtminstone ha det så krångligt det går!) nej, det är inte okej. (Och det gäller väl egentligen all slags vård.. antingen är den vetenskapligt försvarbar, eller också inte. Att regionerna själva ska kunna bestämma vad de tror på är vansinne.. vänta bara tills nån kommer på bönens helande kraft.. då lär det regna bonusar över politikerlönerna..!) Men ja, man får glädja sig över det lilla.. antar jag.

Det är ju många inom vården som inte riktigt tror på NPF. Som inte fattar att man har de psykiska problemen man har på grund av NPF. De vill gärna frikoppla allt. Vanliga psyk kan inte NPF, så de blir arg för att NT-relaterad terapi inte funkar. Samma med somatiska vården som har sagt till mig att komma tillbaka när jag bestämt mig för att sluta vara NPF.

Så därför hade det varit perfekt med en doktor på hab, så som de hade planerat skulle vi gå där både för psykiatri och som allmänmedicin. Hade varit bäst.

Men även inom NPF-kunniga utanför hab så har jag även fått attityden att jag ska växa ur hjälp om jag ansöker om något, att man ska kunna uppfostra mig ur det. Det känns konstigt när man är diagnostiserad som vuxen och man inser att man alltid gjort så mycket som det går.

Vilken bra idé. Det blir säkert hans första nedtrappningsschema. Om vi bara lägger upp en plan med honom så kommer han förstå och sluta knarka.