Mår otroligt dåligt. *triggervarning*

Vill börja med att skriva att det jag kommer dela med mig av kan vara en trigger för många. <3 Så läs inte om du mår dåligt.

Måste skriva av mig. För det har jag aldrig gjort.
Sanningen är den att jag aldrig riktigt pratat om detta, då jag hela mitt liv sagt att det inte definierar mig.

Men nu har verkligen mitt mående gått rakt ner, och jag känner att allt är så otroligt mörkt. Att ens ta mig ur sängen känns som ett extremt projekt. Jag blir explosivt arg på småsaker och motgångar som är rena bagateller. Och jag får extremt dåligt samvete för de som finns i min närhet, som tex min sambo, när detta sker. Det räcker att jag tappar något i golvet för att hela min värld ska rämna. Och det sker helt okontrollerat. Jag känner inte igen mig själv. Jag har extrema katastroftankar, oroar mig att något hemskt ska hända de jag älskar hela tiden. Tänker varje gång sambon ska ut o köra att det kanske är sista gången jag ser honom osv.

Jag känner ingen glädje i någonting, jag är otroligt trött, och liksom tom inombords. Och mitt dåliga samvete att vara en börda för andra i mitt mående får mig att ibland känna att det kanske vore bäst att avsluta.

Jag kontaktade psykolog i Mindlerappen som ett första försök att söka hjälp. De sa direkt att min ångest och depression var för svår och att jag skulle söka till psykiatrin. Jag vet inte ens hur man gör det. Jag har aldrig sökt hjälp för psykisk ohälsa. För jag har verkligen aldrig mått såhär förut.

Bakgrund.
Jag är kvinna, 38. Har 3 hästar och eget stall, en hund och en otroligt fin och stöttande sambo sedan 6 år. Jag känner mig så hemsk att han ska behöva vara med mig och jag önskar honom det bästa i livet. Jag har förklarat för honom att han absolut inte måste vara med mig och jag förstår att jag är omöjlig att leva med. Men han känner inte så.

Min barndom var kass många gånger, mycket drickande och fester av vuxna i omgivningen. Min pappa lämnade när jag var 6, men har alltid hållt kontakten med honom. Fick en helt fantastisk styvpappa när jag var 9, som ställde upp i vått och torrt.

Jag blev tyvärr misshandlad av min första pojkvän vid 16/17 års ålder, och även knivhuggen i sömnen. Detta gjorde att jag förr inte kunde sova i rum med fönster eller olåsta sovrumsdörrar. Hade till o med mitt sovrum i en walkin closet i min gamla lägenhet, så jag kunde barrikadera dörren. Detta har jag till största delen kommit över, men jag är extremt ljudkänslig när jag sover och har ibland sjuka mardrömmar. Sover Mao väldigt lätt.

Pojkvän nummer 2 var tyvärr inte bättre, jag blev misshandlad till medvetslöshet "ett antal gånger" och otroligt manipulerad. Jag var 18 när jag träffade honom. Han satte mig i otroligt höga skulder, då han köpte saker i mitt namn som två bilar och en Mc, satte telefonräkningar och hyresrätten i mitt namn mm. Skulder som det tagit mig många år att bli fri från. (Blev klar för bara några år sedan vilket är otroligt sjukt att tänka på, att han på ett sätt förföljt mig hela mitt liv pga detta.) Jag blev även sexuellt misshandlad, och fick stora obehandlade skador i min ändtarm. Vill inte utveckla hur detta gick till, men jag har bestående men som jag skäms att söka hjälp för.

Efter nästan 3 år med honom bytte jag stad för att fly honom, lärde mig om mitt egna värde och blev mindre godtrogen och otroligt mycket tuffare. Lärde mig att se redflags och lärde mig att stå upp för mig själv. Mådde bra, jobbade på ett stort företag här i Sverige som marketing manager och mitt förflutna gjorde sig otroligt sällan påmint. Hade ett tryggt förhållande och trots skulderna via honom en trygg ekonomi.
Jag utvecklades enormt som person under de nästan 4 åren med honom och till slut blev vi för olika och valde att separera 2013. Är vänner än idag, även om vi kanske inte hörs då vi såklart gått vidare med nya kärlekar. Har honom att tacka för så mycket.

Jag bytte strax stad igen till samma stad som min bror bodde i, pga jobb och karriär och hann bo där i 6 månader innan vi fick ett hemskt besked, 2014. -Vår fina styvpappa hade fått en kraftig stroke. Han som gett oss allt, och tagit hand om oss som sina egna sedan han kom in i våra liv. Han blev gravt handikappad, miste sin förmåga att prata och gå. Jag beslutade mig för att ge upp min karriär och flytta hem till min hemby för att bli personliga assistent åt honom, då jag kände att efter alla de gånger han funnits där för mig när jag behövt något, var det min tur att ge tillbaka till honom nu när han var i nöd.

Det är också här min psykiska hälsa började vibrera åt fel håll. Mådde allmänt dåligt, men intalade mig att det inte var så märkligt efter omständigheterna o att det skulle bli bättre.

Skaffade min första häst efter ett längre uppehåll 2015 och allt blev bättre. Hade äntligen mål och drömmar igen iom det, och livet kändes på uppgång. Träffade en hästkille, flyttade ihop med honom, och dumpad en vecka efter jag flyttat in då han träffat en annan. Detta ledde till en lång sorgeperiod, och mitt hjärta var verkligen krossat. Min passion för hästarna dippade, och jag såg inte längre någon glädje i det, då det påminde mig om honom.
Men behöll hästarna och med tiden gick det bättre. Tack vare dem tog jag mitt upp om morgnarna.

2018 träffade jag min nuvarande sambo. Mitt livs kärlek, en otrolig människa på alla vis. Vi var 2019 med i en bilolycka när han körde, bilen blev totalkvaddad o vi hade änglavakt. Och detta var en enorm trigger för mig. Jag fick extrema katastroftankar, kunde inte sova då jag var rädd för att någon skulle ta sig in och attackera oss, fick extrema stresspåslag av att åka bil och oroar mig för min familj och sambo när de ska köra, är helt säker på att något ska hända dem. Jag pratar inte om det med någon, då jag vet att det är jag som är galen. Men inombords dör jag nästan.
Jag har haft ångestattacker i duschen där jag inte kunnat andas, har även kräkts av stressen och ångesten. Jag vill inte belasta min familj eller sambo med detta och går alltid undan när jag känner det är på väg. Men jag kan inte ha det såhär.

Och sen;
2021 blev vi bedragna i ett stort byggbedrägeri. Vårt första hus. Som jag hela livet kämpat med att kunna skaffa iom skulder och elände som följt sedan jag var 18.
Vi miste totalt över 2 miljoner kronor. Kort beskrivet anlitade vi ett välkänt företag, och mannen jag kom i kontakt med visade sig ha hackat företagets identitet. Han kom med bil med företagets dekaler, fakturerade oss med företagets logga, lyckades till o med köpa material på företagets namn osv (som skickades till oss, jag kontrollerade till o med detta). Efter att ha jobbat på vårt hus i ett par månader, sa han att han kunde fixa material till ett otroligt pris för hela renoveringen. Och jag mitt dumma helvete gick på det.
Detta uppdagades när han plötsligt försvann. Fick tag i hans fru (som jag haft kontakt med tidigare då han en dag hade glömt sin telefon hemma). Visade sig han hade blivit anhållen utomlands av svensk polis för ett annat brott han redan begått och blivit dömd för.

Jag mår skit över detta och hoppas ni kan förstå hur mycket jag anklagar mig själv, behöver imte höra hur dum jag är. Jag vet redan!
Kvar lämnades vi med ett totalt utrivet, oisolerat hus. Innerväggana o taket var utrivna ut till husskalet. Huset skulle renoveras till vår dröm. Men blev vår värsta mardröm. Och såklart måste vi betala tillbaka vårt lån för detta till banken. Polisen har varit knäpptyst sedan anmälan 2021.

Sambon är otroligt optimistisk, ser aldrig problem. Vi har fortfarande vårt gamla boende kvar, och vi klarar oss. Det gör vi!

Men allt har blivit för mycket. Jag tar mig upp ur sängen på morgnarna för att ta hand om mina hästar. Aktiverar min hund en timme med träning, sen går jag tillbaks till sängen och orkar ingenting.
Jag har just nu tagit lång semester från jobbet. För jag orkar inte jobba och vill inte belasta min redan hårt drabbade familj med mitt mående, det vet inte ens.
Jag har inte borstat håret på säkert en vecka. Tvingar mig in i duschen för skammen att stinka inför sambon är alltför stor. Hade han inte varit här hade jag verkligen inte brytt mig. Bara att duscha känns som att bestiga ett rekordhögt berg.
Jag har alltid varit pedant och otroligt ordningssam, men kan inte ens ta hand om hemmet och det gör ont i hela kroppen att leva i den röra vi bor i nu. Jag har säkert 4 månaders tvättberg. Det är kläder överallt, hundhår överallt, och man kan verkligen se att någon som inte mår bra bor här. Sambon bryr sig tyvärr inte om stök och sådant. MEN han har en liten grej med att kök och disk iallafall ska vara i ordning. Jag kan inte heller ställa krav på honom när jag själv är helt värdelös. Jag skämtar inte när jag säger att mitt stall är renare än mitt hem.

Egentligen skulle jag vilja ha hit någon som verkligen storstädar och fixar fint. Men jag skäms att ta in någon alls här. Så denna röra är också svår för mig att vistas i.

Jag har spenderat nästan hela dagen med att orka skriva detta inlägg. Det blev längre än jag trodde, och ber om ursäkt för stavfel eller att det blivit rörigt. Men jag får ångest av ens korrekturläsa igenom allt jag skrivit...

Då jag aldrig sökt hjälp för något alls någonsin psykiskt vet jag inte hur man går vidare. Jag vill absolut inte börja med att medicinera. Jag är väldigt rädd för sådant och hoppas det finns en annan väg att gå.

Jag har försökt med självhjälp och jobbat med andningsövningar och olika former av sömnhypnoser och meditationer i många år. Men när jag mår som värst nu så hjälper det inte alls. Andningsövningarna triggar istället igång ångestattacker där det känns som att jag inte får luft.
Jag har aldrig mått såhär dåligt. Jag har alltid sett mig själv som en stark person. Men det känns som att jag bara är ett svart hål just nu.

Hoppas någon här kan hjälpa mig om hur jag kan gå vidare. Och ge mig tips och hjälp av något slag.

Jag vill inte dö. Men jag vill heller inte leva såhär.

Det är inte svårare att ringa psykiatrin än att ringa din vårdcentral. Du är duktig på att formulera dig så det är ju inte problemet. Jag tror att du är van att hantera alltin själv och har svårt att bryta det mönstret och be om hjälp. Psykiska problem är inte något konstigt, det drabbar var och varannan. Vi söker hjälp när vi bryter ett ben, och det borde vara lika självklart att söka hjälp för psykisk ohälsa. Det här löser du inte själv.

Du behöver kollas upp med blodprov för att se om du har rätt värden på ferritin, B12 och sköldkörtelprover, men du är också i åldern då många hamnar i förklimakteriet. Ett vanligt symtom är raseri, och det första hormonet som sjunker är progesteronet (läs på om bioidentiskt progesteron). Du kommer antagligen att behöva både en ordentlig samtalskontakt och medicinering utifrån det du beskriver. Du behöver bara orka ta det första steget, ett samtal till din vårdcentral eller öppenvårdspsykatrin där du bor.

Men gud. Jag har aldrig ens tänkt att det kanske är min kropp det kan vara fel på. Som du säger, brister eller förklimakterie. Där sa du verkligen något.

Jag tror det blir enklare för mig att söka om jag poängterar att det kanske är en brist eller så. Jag tycker det är så oerhört jobbigt att skriva eller prata om detta, för jag är på riktigt rädd för att min omgivning ska se mig som en börda.
Tusen tack för att du orkade läsa. Och tusen tack för att du svarade!

Sambon måste väl veta hur du mår? Be om hjälp med att söka hjälp. Beroende på region (och i vilken VC) så kan det vara jobbigt, för man blir ofta motarbetad av dem. Läkare är robotar som inte förstår att folk har ett mående ö.h.t. Så det är bra att få stöd av dina nära om du behöver söka vård. Säger detta inte för att vara negativ, utan för att vården kan vara nedslående att ha och göra med.

Önskar dig lycka till! Du har varit med om mycket som kan tära på en. Det är klart du ska ha en psykolog att prata med. De förstår

Du har verkligen stött på törnar i livet vännen. Jag själv är i en tuff fas just nu dock inte är tillnärmelsevis lika skakig som din men en bra början tror jag är att du måste se att du har tagit smällar och har all rätt i världen att må dåligt. Du är bara människa och om du tillåter dig själv att kapitulera inför dessa tunga känslor, så kanske det blir lättare att söka hjälp. Du har fått utstå mycket och nu är det dags att ta professionell hjälp så att du kan komma på fötter igen. Imorgon börjar du med att ringa vårdcentralen och säga att du står på botten och behöver hjälp. Försök inte förminska dina besvär även om det är en naturlig reaktion inför en främmande person. Tyvärr är det mycket så i vården idag att oavsett vad man söker vård för måste man nästan överdriva för att bli hörd ibland. Men är det en vettig person kommer de se hur du mår och kan vägleda dig rätt.

Lycka till!!!

Du har varit med om mycket, och det är inte konstigt att det tär på dig. Jag tycker att du är helt fantastisk som hanterat alla dessa motgångar, och självklart kommer du att klara det även denna gång. Det är tufft, men jag tror på dig! Jag tycker att du ska söka vård för ditt mående. Ett enkelt sätt är att först söks sig till VC, dom kan vid behov remittera dig vidare till en högre vårdnivå med mer specialiserad kompetens. Förklara för läkaren vad det är du vill få ut av detta, alltså att du hellre ser psykologisk vård snarare än läkemedel. Vissa läkare lyssnar bättre än andra, så ett tips är att faktiskt ha med sig någon som kan hjälpa dig att föra din talan. Det kan vara tufft när man redan mår dåligt, även om man likt du formulerar sig oerhört väl.

Sök hjälp hos vården, därför dom finns till.

Du har varit med om väldigt många tuffa händelser i livet.
Jag är ingen läkare men det låter som PTSD och depression.
Du har varit stark så länge för andra och nu när du har en jättefin sambo så vågar du tappa fotfästet.
Men..... nu är du istället för att ni lever tillsammans och har det bra så är du fångad av ditt dåliga mående.

Kan din sambo eller någon annan hjälpa dig?
Jag ringde 1177 åt min väninna, fick en läkartid och jag berättade varför hon mådde som hon gjorde (hennes barn dog) och sedan fick hon hjälp.
Jag hjälpte henne att boka en städfirma som kom och fixade och det är vanligare än vad du tror att människor mår så dåligt att de inte orkar själva.

Hon fick också hjälp med att duscha och kläder, matlagning mm.

Kan även nämna att jag själv förlorade min sambo på ett fruktansvärt tragiskt sätt och efter det så fick jag också en oro för att förlora alla jag älskade.
Du har nog på grund av den rädslan stött bort många?
Jag kände också så men tänkte att om jag av rädsla för att förlora dem inte orkar träffa dem så har jag själv sett till att stöta bort dem som jag absolut inte vill ska försvinna.

Jag lovar att det finns ett ljus i mörkret och nyckeln är att släppa in dina nära och kära, be om hjälp.

Jag tror att din sambo och andra anhöriga inte vågar ta upp saker med dig för att de inte heller vet vad de ska göra.
Till sist blir hela situationen som ett stort getingbo som ingen vågar gå nära.

Steg 1. Någon hjälper dig att få en tid hos en läkare och då måste du ta chansen att berätta hur du mår.

Steg 2. Boka en städfirma.

Ta ett steg i taget, Rom byggdes inte på en dag!